Idag i skolan observerade Christine att jag hade fått mina första fräknar, något jag inte ens lagt märke till själv. Så de är ju inte överdrivet synliga dessa små. När jag sedan granskade mig själv överdrivet nogrannt i spegeln såg jag dom dock, tror jag. Christine var iallafall avundsjuk på mig, hon ville oxå ha det sa hon. Jag visste inte att det var bra att ha fräknar, men det kanske det är. Eller så har folk bara olika smak. Hur som helst kändes det väldigt vårigt =)

När jag sedan gick ut ur skolbygnaden såg jag att någon varit framme och sopat asfalten, ett säkert vårtecken! Känns mycket mer sommaraktigt utan massa grus på vägen överallt.

Till råga på allt hade mamma bytt till sommardäck när hon kom hem och nu sitter jag här och äter rabarberpaj med grädde. Mums. Dock är rabarberna från förra året så det är lite fusk.

Det var hur som helst fyra vårtecken som gör mig glad nu när man bara väntar på att det ska bli sommar. Iallafall gör jag det.

Hur som helst blev jag lite nyfiken på en grej nu när jag ändå pratade om det:

Är det fint med fräknar eller är det bättre utan?

Idag har jag haft en trevlig dag med Lisa och Kristin och hennes killes hund, Udda. Först var vi vid Lyttersta och åt glass för att sedan åka hem till Kristins kille och grilla. Udda passade även på att bada när vi var vid Lyttersta, det trots att isen ligger kvar bara ett par meter ut i vattnet. Det måste ha varit svinkallt!

Så det blev inget gjort med läxor då heller, fast det hade det nog inte blivit iallafall om jag ska vara ärlig. Är inte alls på "göra-läxor-humör" av någon anledning. Är så mycket annat som drar nu för tiden, iallafall när det som idag är fint vårväder. Så om man får chansen att göra något annat så tar man den, även om man inte borde. Har dock skrivit klart ett arbete i Kulturhistoria och skickat iväg det nu, det känner jag mig stolt att säga. Nu är det väl bara 10 meter kvar i min hög av ogjorda grejer. Högst upp på listan nu står iallafall att börja skriva på uppsatsen i projektarbetet, är ju snart dags att lämna in den!

Nej nu ska jag sluta tänka på sånt för idag, det får mig ändå bara att må dåligt. Ska ta tag i det sen... någon gång. Vänta inte för länge bara Sara!!

Kom på att nu när jag skrivit massa om hur jag ska bli bättre på att blogga är det väl bäst att jag håller det oxå. Tänkte passa på nu när jag ändå satt vid datorn. Än så länge har jag inte hunnit göra så mycket alls idag. Bara duscha och suttit vid datorn, känner mig fortfarande helt nyvaken fast klockan snart är 12. Satte mig egentligen vid datorn för att göra läxor men har inte ens börjat även fast jag suttit här över en halvtimme. Tänkte försöka äta något nu så jag får lite energi, får ge läxorna ett nytt försök efter det. För idag MÅSTE jag göra dom, även om det är tråkigt. Blir så när man alltid skjuter upp saker .

Under de senaste veckorna har jag haft speciellt intresse för en speciell person. Vi träffades när jag var ute i Norrköping i mars någon gång. Vi bytte nummer och jag trodde verkligen att det kunde bli något. Men icke. Tiden gick och när vi inte träffades igen började iallafall jag tappa intresset, antar att han kände samma sak. Det blir lätt så när man bara skriver nåt sms till varandra ibland, och det inte händer nåt mer. Det stannar vid det, och efter ett tag blir det tråkigt. Det är väldigt synd, för vi hade jättekul när vi träffades och han verkade vara väldigt trevlig. Kanske en sån jag skulle kunna falla för, dock behöver jag mer tid för att kunna veta en sån sak.

Men problemet för mig var att han bodde just i Norrköping. Det är långt dit, särskilt för mig som måste anpassa mig efter tågen isåfall. Och jag ville inte åka dit själv heller, det var nästa problem. Vi sa att vi skulle träffas men bestämde aldrig när. Och nu har det typ gått en månad, och han som jag från början var så intresserad av och som verkade så spännande är inte alls lika intressant längre. I början tyckte jag att det var tråkigt att det aldrig utvecklades till något, men nu tror jag inte att jag bryr mig längre. Antar att tiden har sin gång. Men det är synd, det kan jag inte annat än tycka, men nu har det gått för lång tid. Eftersom vi bara har träffats en gång skulle det bara kännas konstigt om vi träffades igen efter såhär lång tid. Vad skulle man säga liksom?

Jag vet inte varför jag valde att skriva om det här, men antar att en av anledningarna är för att jag vill komma ihåg det här senare. Jag tänkte även försöka bli bättre på att blogga. Både på att skriva blogginlägg oftare och på att skriva om mer privata saker. För förut har jag ofta undvikit det. Men jag ska försöka bättra mig, vara mer djupgående och inte bara vara allmän när jag skriver. Iallafall ibland, när jag har nåt intressant att skriva om. För jag har väldigt mycket jag går och tänker på dagligen, sånt man glömmer bort om man inte skriver ner det. Och det är väldigt synd. Vissa saker är för privata för att skriva om i min blogg, men just nu har jag inte ork att börja skriva dagbok. Vilket annars skulle vara det bästa.

Jag hoppas genom att blogga lite mer aktivt oxå kunna få lite flera besökare. Under de senaste månaderna har min besöksstatistik rasat, något jag bara har mig själv att skylla på. Men nu ska jag bättra mig, hoppas det uppskattas. Jag vet att jag kommer tacka mig själv senare i livet för det iallafall, det är alltid kul att kunna läsa om vad man gjorde förr i tiden.

Idag är jag uppe tidigt, som alltid på detta påsklov känns det som. Men har varit det sen 6 och det är kanske lite att ta i även för mig. Gick upp då för att hjälpa mamma att ge min katt en spruta mot värk (han är nyopererad). Efter det kändes det meningslöst att gå och lägga sig igen då jag ändå skulle gått upp en timme senare. Jag och Natalie ska nämligen till Örebro idag för att handla, och min buss till henne går vid 9.

Så detta hinner inte bli något långt inlägg då jag har saker kvar att göra innan jag måste gå.

Igår var jag förresten på "grillkväll" med Lisa, Christine och Erik. Det var trevligt =) Känns väldigt bra att hitta på saker med folk på lov oxå och inte bara träffa dom i skolan. Och nu ska jag som sagt åka och handla med Natta, dock går vi inte i samma klass. Men desto större anledning att träffas utanför skolan då :P

Ha en bra dag!

Jag sa i min förra blogg att den här dagen skulle vara jobbig för mig, det var den. Kanske till och med värre än jag räknat med trots att det gick "bra". Kanske dags att berätta vad det här handlar om...

Min kisse blev tvungen att operera bort sitt öga idag. För drygt ett år sen råkade han ut för en olycka viket resulterade i att han blev blind på sitt ena öga, enda sen dess har vi gett honom droppar i ögat för att förhindra inflamation. Men för några dagar sen hände det något med ögat som gjorde att han fick ont och när vi åkte till veterinären konstaterade dom att hans hornhinna på ögat hade gått sönder. Inte så konstigt att han hade ont då! Hur som helst opererades han idag, och väntan på att få hämta honom var en av de längsta jag varit med om. Bara att behöva lämna honom där var hjärtskärande.

Vid 4 kom mamma och jag till djursjukhuset för att hämta kissen, och det var verkligen en chock när jag först såg honom! Vet faktiskt inte vad jag hade väntat mig. Jag visste ju att de skulle ta bort ögat och sy igen hålet, men ändå gjorde det så ont att se hur han såg ut. För han såg verkligen elädig ut. Vid det ögonblicken trodde jag aldrig att jag skulle våga kolla på honom igen. Men man vande sig fortare än jag räknat med och nu tycker jag inte att det är så farligt längre. Visst, det ser läskigt ut. Men när styngnen försvinner och håret växer tillbaka kommer det nog bli hur bra som helst. Framför allt, han kommer inte ha besvär av ögat! Hoppas jag. Och det var därför vi gjorde operationen, för hans skull. Även om han nog inte förstår det.

Men vägen innan han blir bra är lång. Han kommer att ha ont trots smärtstillande morfin och han kommer att bli tvungen att ha strut i minst två veckor, då han heller inte kan vara ute. Stackars liten. Tycker så synd om honom!! Önskar jag kunde ta endel av hans smärta, men det kan jag inte. Det är jobbigt att se någon man älskar lida och jag ska hjälpa honom så gott jag kan.

Och inte nog med det, precis som om min dag inte var jobbig nog så upptäckte mamma och jag när vi var påväg hem från djursjukhuset med katten i bilen, en annan katt liggandes precis utefter vägkanten. Påkörd men vid liv. Såklart vände vi och åkte tillbaka för att se hur det var med den. Den låg några centimeter från vägen med bilarna susande förbi, utan att röra på sig. Så den var illa däran. Men vad kunde vi göra? Vi hade redan en nyopererad katt i bilen, vi kunde inte åka tillbaka med en annan katt. Ärligt talat fick vi nästan panik. Det blev iallafall för mycket för mig och jag började gråta. Det blev inte bättre när jag fick syn på en till katt uppe i skogsbrynet, förmodligen en orolig kompis till den påkörda katten.

Som tur var stannade även en annan bil, en kvinna som inte sett att vi åkt och vände åkte oxå och vände när hon såg katten. Hon kom fram till oss och katten och vi började prata om vad vi skulle göra. Vi förklarade vår situation med vår sjuka katt i bilen och vi bestämde att hon skulle åka till djursjukhuset med den påkörda katten. Mamma som hade djurklinikens telefonnr inlagt på mobilen ringde och förvarnade. Och det är allt jag vet. Kvinnan bar in katten i bilen, den skrek för den hade ont, sen for de iväg. Och vi gick tillbaka till vår bil där vår lilla kisse undrade vart vi tagit vägen. Ska försöka komma ihåg att ringa till djursjukhuset imorgon och fråga hur det gick med katten, hoppas den överlevde!

Detta skedde altså under rusningstid vid halv 5 tiden utefter en väl trafikerad väg. Massa bilar åkte precis förbi den skadade katten, men ingen stannade. Jag fattar inte hur man kan vara så grym! Jag skulle aldrig kunna åka förbi något sådant. Och visst, endel såg den säkert inte. Men vi KAN inte varit de enda som är uppmärksamma förare. Det finns ingen ädel förklaring, bara den att människor är hjärtlösa idioter (kommer inte på något värre ord nu). För att inte tala om den person som körde över den stackars katten, att man inte stannar då! Jag förstår det inte. Om man kör på något annat levande stannar man, vare sig det är en människa eller ett djur. Så enkelt är det bara!!

Om det är en människa är det självklart att man stannar, det är inte lika självklart för alla när det är ett djur. Men ett djur har oxå känslor, den känner oxå smärta. De är oxå rädda. Hur är det svårt att fatta?

Gårdagen var jobbig, den här dagen är värre. Dessutom har den varit extremt lång, klockan är bara halv 2 men för mig som varit uppe sen 20 över sex skulle den lika gärna kunna varit 10 på kvällen. Sen är det ju alltid så att tiden går långsamt när man vill att den ska gå fort.

Det känns som allt jag gör är att gå runt och vänta, och det är i och för sig sant. Jag får ingen ro i nåt jag gör, kan inte tänka klart förrän allt är som det ska igen. Jag hoppas bara att det blir det...

Kanske oroar jag mig i onödan, men hur kan jag veta? Jag hoppas bara att allt går bra och att det snart känns bättre. Att allt kommer bli bra igen...

Det är vår, solen skiner och fåglarna kvittrar. Blommorna och knopparna på träden börjar vakna till liv, så gör även jag. Vad härligt det är såhär års :D

Dessutom har jag lov nu så jag kan njuta av det oxå, och så har jag hämtat ut medicin mot allt pollen som börjar komma så nu slipper jag må dåligt av våren oxå. Kan det bli bättre?