Det är konstigt hur man alltid ser fram emot helgerna. Redan på måndagarna börjar man tänka ut alla de saker man ska göra när man får ledigt. Man lovar sig att denna gång ska det verkligen bli som man planerat det oxå.

Ändå blir det lika misslyckat varje gång. Det är som om man inte lär sig av sina misstag. Det blir aldrig bättre.

Jag längtar bort från den här jävla hålan. Om så bara för en dag. Bara bort!

Jag vill inte sitta här en Fredagkväll. Ändå är det mitt fel att jag sitter här. Det är hemskt hur man missar chanser gång på gång. Eller snarare inte tar dom. Varför blir det alltid så?

Varför är man rädd för att leva när man egentligen borde vara rädd för att inte leva?