Och så var det lov, jippie! Ska faktiskt bli riktigt skönt att bara få vila upp sig några dagar. Har inte så mycket planerat än, satsar på att göra vad som faller mig in istället. Det är egentligen nästan bättre. Men imorn är det Valborg och än är det ingen planerat, känns som om jag borde bestämma mig snart.

Annars kan jag ju alltid vara hemma. Har inte lika stort behov av att göra saker nu för tiden, på gott och ont såklart. Kanske har tröttnat på att alltid vara upptagen med något, insett att det inte gör så hemskt mycket om man är hemma någon gång ibland heller. Hur som helst är jag glad att fått den insikten. Att man inte alltid MÅSTE göra något. Men på Valborg skulle jag inte ha nått emot att göra nått. För det hör liksom till då.

Likadant med Nyår och Midsommar. Man ska liksom göra nått då, vare sig man vill eller inte. Men det är så det ska vara och jag har ärligt talat inget emot det.

Just nu skriver jag mest för skrivandets skull. Jag tycker det är kul att skriva, se vilka ord som blir. För jag brukar inte veta det innan jag skrivit dom. Jag har aldrig någon plan på vad jag ska skriva om när jag börjar skriva. Den kommer av sig själv vartefter. Jag skriver liksom direkt från det jag tänker på. Därför man kanske inte förstår allt jag skriver, om nu det är ett problem.

Men vad vet jag, jag vet ju vad jag tänker...

Nu blev jag akut kär. Om man nu kan bli det, men det tror jag nog. Jag blev det iaf, i Brolle jr. Kollade på nån video med honom nyss och så vips, förtrollad!

Ganska trevligt faktiskt.

"We’re only watching the stars
Heaven’s gotta wait another year, hold on to your visions tonight
We’re only watching a dream
Oh, paradise will wait another year, hold on to your visions tonight"

Brolles verk, om det var nån som inte fattade det. Från en låt med passande namn. Lyssna, den är bra!

Jag saknar det som var. Och just nu pratar jag om kompisar. Jag saknar det gäng vi var i nian. Jag, Felix, Kalle, Lisa och Kristin. Det var liksom vi, och gjorde man något så gjorde man det med dom. Jag förstod nog inte riktigt hur bra det var förrän allt det var borta. För även det tog slut, av många anledningar, mångas fel. Men det spelar egentligen ingen roll vems fel det var. Eller gör det?

Visst träffas vi väl någon gång ibland, men det är ytterst sällan och gör vi det så är det ändå inte på samma sätt som då. Varför måste allt förändras? Det som är bra kan väl fortsätta vara det. Efter i somras blev allt annorlunda. Alla började på olika skolor och i olika klasser, klart det blir annorlunda då. Men inte SÅ annorlunda. Ett tag kändes det som om vi började komma tillbaka till varann men sen sket det sig det oxå. Nu vet jag ingenting längre.

Men jag vill inte att det ska vara slut! Ni anar inte hur mycket glädje ni gett mig! Sluta inte med det! Det var bara det jag ville säga... tack och hejdå.

Nej, en sak till först. Förlåt mig. Jag vet att mycket var mitt fel. Och inte bara när det gällde dom 4 jag nyss räknade upp. Förlåt för allt som hänt efter i somras oxå. Allt har liksom blivit så fel på så många sätt.

 Men jag vill liksom inte att det ska fortsätta som det är nu heller... att vi bara träffas när...ja, då! Eller knappt ens det längre. Kan man inte umgås utan det oxå? Som normalt folk? Eller är det bara jag som vill det?

Nån som provat stå med ansiktet mot vinden vid en sjö när det blåser och känna vindarna mot ansiktet och höra vågorna slå mot stenarna? Jag gjorde det idag. Fy fan så jävla mysigt. (Mysigt är förresten mitt nya älsklingsord). Man känner sig så fri. Särskilt om man blundar. Då kan man låtsas att man flyger eller något.

För tänk om man kunde flyga, och då menar jag inte i ett flygplan. Tänk om man faktiskt kunde flyga som fåglarna. Bara sväva på vindarna, högt högt där uppe. Då skulle jag flyga så högt upp jag någonsin kunde, kanske så högt att jag kom till själva dörren till himlen. Men om jag inte hittade den så skulle jag istället fälla ihop mina vingar tätt intill kroppen och sen bara dyka. Känna vinden mot ansiktet och titta ner på världen som blev störe och större för varje mikrosekund. Men om jag inte skulle våga titta skulle jag blunda. Det skulle nog oxå vara ganska häftigt. Och sen precis innan jag slog i backen skulle jag fälla ut mina vingar igen och graciöst landa i en trädkrona.

Självklart vet jag att jag aldrig kan bli en fågel (inte i detta liv iaf), men det skadar aldrig att drömma.

Det finns ju en ramsa eller nått som går typ " Önska önska runt i ring, önska kostar ingenting. Tänk vad man kan ha det bra, säg vad du vill ha"

Fast om jag ska vara ärlig så är inte vingar jag prioriterar högst här i världen. Även fast det skulle vara ganska coolt.

Tänk och typ vara i hos någon kompis eller nått och sen plötsligt säga

- Nej nu ska nog jag ta och flyga hemåt.

Även fast vissa rika jävlar gör så... men nu snackar jag flyga som en fågel, flygplan är fortfarande fusk.

Idag har jag badat första gången i sjön :D Är så otroligt stolt över mig själv. Men fy fan var kallt det var. Men lätt värt det. Jag har badat i April ( 28 april klockan 6 för att vara mer exakt), värsta status ju! Iaf typ i fyran, men lite nu med säkert.

Hoppas jag inte blir sjuk bara...

Nu har jag gjort det igen, mamma och elin är hos mina kusiner och här sitter jag. Ensam framför datorn. Än en gång orkade jag inte göra nått, fast jag inte gjort nått på hela dagen. Jag orkar liksom inte. Allt är för jobbigt. Det känns som om jag aldrig mer vill göra nått, vill bara sitta här tills allt känns bättre igen. Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli bättre.

Känner mig så jävla ensam igen. Sitter här och längtar bort, långt bort. Men samtidigt vill jag aldrig mer resa på mig, vill bara krypa in i ett hörn och blunda så länge att jag glömmer bort all smärta jag sett.

Det går liksom inte att förklara... Det är nästan som om jag vill vara ensam, men samtidigt hatar det. Ja så är det. För jag vill inte vara ensam, då tänker bara på massa saker som gör mig ledsen, men nu har det gått så långt att jag inte kan låta bli att tänka på det när jag är med andra, och då blir det alldeles för jobbigt att umgås om man hela tiden måste hålla tillbaka gråten. Nån som förstår?

Det är som om jag har två sidor. En sida som är glada Sara, hon som alltid skrattar eller åtminstone har ett leende på läpparna. Det är henne man oftast ser. Hon som jag är om någon skulle beskriva mig. Den andra Sara kommer bara fram när hon tror att ingen ser. Det är hon som gömmer sig bakom dom leende läpparna och skratten. För om man tittar riktigt noga så ser man att skratten inte härstammar från någon lycka och leendena bara är ett ansiktsuttryck. Jag vet inte varför jag gör så, låtsas vara glad när jag egentligen inte är det alls. Kanske är det för att skydda alla andra, kanske är det för min egen skull. För om alla andra tror att jag är glad så kan jag inbilla mig själv att jag är det också, om så bara för en liten stund.

Men vad ska jag göra? Jag vill inte må såhär vecka efter vecka, år efter år. Tar det aldrig slut? Visst finns det ljuspunkter, men det kommer ändå alltid tillbaka till dethär. Det blir liksom aldrig bättre.

Jag säger att jag känner mig ensam men samtidigt orkar jag inte träffa några människor. Det funkar kanske ett litet tag men i längden blir det för jobbigt.

Jag kan få gråtattacker i stort sett var som helst när som helst. Och frågan som gång på gång kommer tillbaka, som fortsätter plåga mig, är:

Ska det verkligen vara såhär svårt att leva?

En gris mötte en gång en stilig tjur,

han var bondgårdens allra vackraste djur.

Hon föll för hans charm efter blott en sekund,

men tänkte dock snart att ack jag är för rund.

Så började hon banta och motionera,

för att på drömdjuret imponera.

Sedan hon klädde ut sig till ko,

nu syntes det inte längre att hon var so.

Hon gick fram till tjuren och sade "hej,

jag är fru ko snälla gift er med mej".

Tjuren då medlidsamt svarade "nej,

men jag älskar faktiskt inte dej.

Den jag vill ha är en sugga huld

Kossor är silver men grisar är guld"