Varför snusa? 

När man kan dricka..

Varför dricka?
När man kan röka..
Varför röka?
När man kan knarka..
Varför knarka??
När man kan dö??
Varför dö?
När man kan leva..

Jag vaknade vid halv elva i torsdags. Klädde på mig och sminkade mig, lika mycket som jag alltid brukar göra. Då hade jag inte en tanke på att sminket antagligen skulle rinna ut pga alla tårar som komma skulle. Jag gjorde som alltid gjorde, allt av ren vana.

 Allt förutom kläderna var detsamma, dom var helt nya. Mörka och dova till färgen.

Vi körde direkt till kyrkogården. Det stod redan endel bilar på parkeringen och när vi klev ur bilen så blev jag omkramad av alla. Dom allra flesta var främlingar för mig. Mamma verkade veta vilka dom var, och dom verkade veta vem jag var. Dom sa mitt namn till mig, men allt jag visste om dom var att dom var släktingar.

Väl inne i kapellet väntade redan Magnus, Karin, lille Edvin och mormor. Hon såg sorgsen ut. Fast det gjorde vi nog alla.

Strax efter kom Lars, Susanne och deras tre barn. Lars och Magnus är mammas bröder.

Sen kom alla andra. En efter en, familj efter familj, anhörig efter anhörig...

Redan innan vi gick in till salen där morfar låg, där begravningen skulle hållas, så började endel att gråta.

 Det var när morfars syskon kom in. Morfars bror Sune grät när han kom in. Det gjorde även en syster till morfar. Han grät och kramade mormor. Då började mina kusiner gråta, då började jag oxå gråta.

Ett tyst, hemligt gråt. Det föll några droppar ur mitt ena öga.

Sen gick vi in till kistan, där cermonin skulle hållas. Det går inte att beskriva med ord den känslan man fick när man gick in i det rummet.

Känslan av hopplöshet, som om det redan var försent.

Känna att det aldrig mer skulle bli som förr. Att veta att man aldrig mer skulle få träffa honom. Titta på honom, höra honom prata.

Den enorma känslan av saknad.

 På vägen in spelades Amazing grace.

Prästen berättade att han personligen inte känt morfar men att han fått höra från andra vilken fin människa han var.

Han berättade massa saker om honom, alla grät.

Sen började han prata om Gud. Prästen sa att Gud alltid var med oss och bar våra svårigheter åt oss. Det enda jag kunde tänka då var

" Gud finns inte, för det finns ingen som bär på mina problem. Gud har aldrig funnits." Dom orden gick igenom mitt huvud så fort Prästen nämnde Gud, kunde inte hjälpa det. För mig är Gud död.

Sen la alla en blomma på morfars kista. Min familj la varsin röd ros. Röd som i kärlek.

Alla grät då med.

Jag grät och grät och kunde inte sluta. Det blev inte bättre när morfars syster skulle lägga sin blomma skriker "var är du sven".

Jag börjar tillochmed gråta nu när jag skriver om det.

Mamma berättade att när morfar var ung så blev hans syster med barn med någon militär. Men han sket i henne och stack. När hon fick barnet var hon 16 år. Morfar var då 14 men hjälpte tydligen till väldigt mycket med att uppfostra den ungen. Han var så snäll min morfar. Jag saknar honom så.

När allt var klart i kapellet och alla sagt hejdå för sista gången åkte vi till ett ställe för att äta och prata. Jag satt med mina kusiner och Elin, mamma satt med sina syskon, mormor och prästen.

Vi pratade om allt och ingenting. Då hade alla slutat gråta.

 Men många började igen när ett brev från mormors syster lästes upp. Jag grät då.

Den dagen var väldigt lång. Jag kunde inte sova utan satt uppe och bara tänkte. Allt kändes så hopplöst på något sätt. Som om allt var försent.

Allting händer och man kan inte hjälpa det.

 Den dagen gick mitt skal sönder. Jag kom äntligen över min påhittade gladhet och kunde gråta igen.

Imorgon (idag) ska jag på begravning. Det är morfar som ska begravas. Jag funderar allvarligt på om mitt psyke kommer hålla för det.

Jag har bara vart på en begravning förut, då var det pappa som dött. I december var det 4 år sen...

Jag vill inte göra allt det igen, klä mig i svart, se alla gråta, lägga blommor på kistan. Jag ser alla likheter, allt är detsamma. Det är som om pappa dött en gång till. Fast denna gång var det morfar.

På många sätt var morfar som en pappa för mig. Jag menar... jag hade ju ingen annan...

Morfar fanns alltid där, han var kompis med pappa. Dom var så lika på så många sätt.

Morfar kunde ju aldrig bli pappa, men han var väldigt mycker morfar istället.

Jag älskade honom.

Jag vill inte att han ska vara borta. Han är borta för alltid. Kommer aldrig mer igen. Jag kan inte fatta det.

Min hjärna har kommit in i något slags chocktillstånd. Den har stängt av alla känslor. Jag känner ingenting känns det som. Varken glädje, sorg, ilska eller smärta, allt sånt är borta. Har ersatts av någonting annat.

Ett skal.. men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det känns som om det är för trångt, jag kan inte andas i det. Men samtidigt skyddar det mot allt som gör ont, om så bara tillfälligt...

Jag sitter här framför datorn. Jag vet inte vad jag tänker på, antagligen inget särskilt. Men jag vill tänka, jag vill gråta. Men jag kan inte längre. Kan tårar ta slut? Det känns som om dom har gjort det för mig.

Men jag är inte glad, även fast jag skrattar och ler. Allt det känns bara så falskt nu.

När jag sitter framför datorn och tänker på ingenting känns det som om allt jag sagt och gjort den senaste veckan inte vart jag. Som om jag levt i en lögn, och att det är jag som har ljugit.

På många sätt känns det som det gjorde förut. Som om jag har satt på mig samma gamla mask som då. Bär samma falska leende igen. Jag spelar så bra att jag tillochmed lyckas övertala mig själv.

Men i längden funkar inte det. Livet är som en film på det sättet...

När man tittar på en film kan man vara så inne i den att man glömmer bort verkligheten. Som om filmen var sanningen.

 Men efter ett tag är den slut, då kommer eftertexterna. Då inser man plötsligt att det bara var en film man tittade på och inget annat. Att det inte var på riktigt...

Skola imorn, usch och fy för det. Sitta instängd hur länge som helst, lyssna på vad läraren säger. Man orkar inte det i längden.

Jag har fått höra att man orkar lyssna i 7 minuter, sen tappar man intresset. Så innan dessa sju minuter är slut måste den som håller föredrag se till så att det händer något. Annars stänger alla lyssnare av sina öron och börjar tänka på annat.

För även om man har bestämt sig för att vara uppmärksam och lyssna så orkar man inte mer än just 7 minuter.

Då undrar jag såklart varför det inte är lag på att inga lektioner får vara längre än så. Att alla barn får sig en bensträckare efter sju minuter eller åtmistone får prata av sig någon minut. Då skulle man kanske slippa sitta och sova, skriva sms under bordet, rita gubbar på bänkarna osv.

Jag är iallafall en av dom som skulle trivas med ett sådant system.

Jag är ensam i Lisas hus. Hon är och klipper sig. Det är faktiskt ganska så tråkigt här.

Jag tror att det är folk på ovanvåningen också, det gör det hela ännu läskigare. Jag känner mig inte hemma här när inte Lisa är med. Men det kanske inte är så kontigt egentligen.

Hoppas att hon är klar snart...

Jag vet inte vad jag gör uppe såhär sent, för jag är ju så trött. Som tur är ska jag vara ledig måndag-tisdag pga nått lov, och det är bra. Det är kanske därför jag segar mig uppe, bara för att jag kan...

Det är alltid så, jag vill sova men gör det inte. Jag sitter uppe tills jag nästan svimmar. Fråga mig inte varför, det bara blir så.

Jag ville vara ute inatt, titta på stjärnorna. Men det blev såklart inte så, det blir aldrig som man planerar.... Jag insåg att det skulle vara ganska tråkigt att vara ute ensam, plus att alla monsterna skulle märkas mycket tydligare när man inte hade socialt sällskap.

Men när jag insåg mitt behov av att vara ute så var klockan 10 på kvällen och sista bussen hade gått. Visserligen äger jag ju en moppe men det är så jävla läskigt att köra.

Så fort jag inte kört moppe på ett tag så blir jag rädd för den. Rädd för att ramla, det gör ju så ont. Tyvär lyckas jag alltid med det.

Tidigare idag så var lisa här, vi sov och sen kollade vi på en film och sen åkte hon hem. Det var ca 2. Det var tredje tjockkvällen den här veckan. Det är konstigt att jag inte rullar fram.
Efter det drog min familj vidare till mormor där även min lilla kusin med tillhörande föräldrar fanns.

Edvin är väldigt gullig. Han har fortfarade allt det bebisaktiga i sig. Det tar ca en halv sekund innan man är förälskad i honom.

Imorn ska jag nog in en sväng till Vingåker när jag kommit upp ur sängen. Borde sova, annars kommer jag aldrig vakna...

Det märks vad som händer då. Möjligtvis kommer det en blogg om det vid ett senare tillfälle.

ps. denna dag är fortfarande söndag för mig ds

Jag ber om ursäkt om jag vart negativ. Förlåt om jag vart otydlig. Jag menade aldrig att det bara är jag som har det skit, att det bara är jag som fått se en nära anhörig slitas ifrån mig. Jag är inte dum, jag vet att det är fler än jag!

Ursäkta mig för att jag inte är glad. Jag önskar jag kunde...

Men det är inte så jävla lätt att vara glad när min morfar dog i lördags, i samma jävla sjukdom som min pappa dog i. Hur fan kan ni begära det av mig?

Ända sen dess har jag gråtit. Men jag kanske bara är svag, jag borde kanske tänka på allt det positiva i livet. Men ibland kan jag bara inte det.

Jag önskar också att allt vart annorlunda. Att jag slapp vara någon slags skitspridare som bara ger ifrån mig massa problem. Jag vet att min livs historia inte är någon lycklig. Men det är mitt liv, det gör inte mig heller glad att tänka på.

Men om det är jobbigt att lyssna, håll för öronen. För det finns dom som bryr sig, dom som orkar och vill lyssna. Dom personerna betyder allt för mig.

En sak jag fått höra om mig själv är att jag drar ner folk i min skit. Det gjorde mig inte glad. Jag vill absolut inte göra någon annan ledsen. Om det nu är så illa så är det absolut inte med mening.

Men jag lovar, att alla dom personer som har lyssnat på mig när jag öppnat mig för dom, jag lovar att alla dom när dom vill får berätta om sina problem för mig. Jag lovar att lyssna och trösta.

För när allt kommer omkring är det det vänskap handlar om. Man hjälper varandra, stöttar och lyssnar.

Vad är annars en kompis till för?