Sitter o chattar på msn. Jag skriver som om jag var totalt övertrött, inget har något sammanhang (även i denna blogg märker jag, får skärpa till mig) sen är jag inte seriös för 5 öre.

Men inom mig så är det helt annorlunda. Jag känner mig tom. Tom på känslor, det var längesen jag grät. Tårar brukar ofta göra ont, men dom hjälper oxå. Det är bra och visa hur man mår.

Och här sitter jag nu, önskar att jag kunde känna nått igen. Nått annat än denna tomhet.

Det kändes såhär strax efter det att morfar dött oxå. Jag var ledsen till max men kände mig ändå bara tom. När jag äntligen kunde börja gråta igen så grät jag för allt jag inte gråtit för innan.

Det gjorde så ont, mycket ondare än om jag istället släppt ut allt jag hade inom mig på än gång.

Men ibland går det helt enkelt inte att vara ledsen, även fast man skulle vilja. Även fast man känner att det skulle behövas...

Fasen vad förkyld jag är. Vaknade imorse av att jag inte kunde andas, sånt är inte alltför trevligt. Det känns som om jag vart sjuk hela hösten. Det är inte vidare kul faktiskt.

Jag vill vara bäst på något. Alla är bra på något, många är bra på mycket. Men jag vill vara bäst. Vilken underbar känsla det hade vart. Dessvärre är jag det inte, inte på något faktiskt. Jag är bra på ganska mycket men det är alltid någon jävel som är bättre än mig. Jag vill vara bäst!

Sen var det det där med band... det har länge vart på tal att starta upp ett sådant men det blir liksom aldrig av.

Tro det eller ej men jag har faktiskt haft ett band förut. Det var typ ett år sen som vi slutade. Vi kom helt enkelt inte framåt. Vi körde samma gamla låtar om och om igen. Det var ingen som orkade lära sig nya. Sångerskan sjöng falskt och basisten var negativ till allt. Dessutom var jag inge vidare på trummor.

Men nu känns det som om vi är redo för ett andra försök. Det är faktiskt väldigt mycket gemenskap med att ha band. Fast än så länge är vi bara 2 stycken som är på.

Hör gärna av er om ni känner för att vara med :P

Sammanfattning av veckan hittills:

Måndag Vaknar, känner på en gång att det kommer bli en jobbig dag. Börjar gråta när jag sminkar mig och måste sminka om ögonen. Håller på att missa bussen pga det.

I skolan har jag ett leende på läpparna men jag känner att det är falskt. Jag känner mig inte alls glad. Men jag låtsas. Ibland är det så mycket lättare att bara le, även fast man inte är glad.

Tisdag. Går till skolan men åker hem innan första lektionen. Klarar helt enkelt av inte av att låtsas att jag är nått jag inte är. Dvs glad. Vissa dagar är sådana. Det går helt enkelt inte att vara glad, inte ens att låtsas funkar. Tisdagen var en sådan dag. Var hemma istället. Sa knappt ett ord på hela dagen och gick bara runt och var depp.

Onsdag. Stannar hemma från skolan. Vaknar klockan 12 och ser på två filmer. Sen sätter jag mig vid datorn. På kvällen ringer jag till Lisa o så pratar vi i en halv evighet. Hon får mig att inse att det inte är nyttigt att vara hemma från skolan för länge av den anledningen att man är ledsen. Om man är hemma går man ändå bara runt och tänker på det och ingenting blir bättre.

Torsdag. Går till skolan och fejk eller ej så var jag på toppenhumör. Var väldigt flamsig hela dagen, total motsats till örviga dagar. Gjorde väldigt oseriös men faktiskt ganska bra film på ivn oxå.

Umgicks efter skolan, även då på strålande humör.

Fredag. Hade individellt val direkt på morgonen. Det brukar vara väldigt tråkigt men igår så var det liksom i torsdags ganska kul. Vi tog oss in på ett rum för att redigera vår reklamfilm. Gjorde det vi kunde men sen kom läraren aldrig tillbaka för att ge oss fortsatta instruktioner. Då hittade vi ett skåp med peruker som vi provade. Rätt underhållande.

Efter det hade vi en rast på 40 år. Det var tråkigt.

Efter skolan umgicks jag med Lisa, vi bakade cheesecake och sjöng tvåstämmiga låtar. Det lät faktiskt väldigt fint. Jag sjöng melodin, hon en understämma. Sen hade vi gitarren till hjälp oxå. Fredagen var oxå en glad dag.

Lördag. Idag alså. Vaknade hos Lisa vid 11. Tar mig upp ur sängen och äter några mackor. Sen kollar vi på tv, är sociala och äter cheesecake. Hann aldrig göra det dagen innan, den skulle blivit klar vid 2 på natten. Hur som helst så blev den väldigt lyckad. Sen sjunger vi lite till och går en promenad i kylan. Fan vad kallt det är såhär års!

När tiden gått ett tag och klockan är sex åker jag hem. Jag hör folk sitta på bussen och prata om vad dom ska göra. Allas liv låter så meningsfulla, så roliga. Mitt känns inget alls av det.

Jag går hem från bussen och filosoferar. Det får mig inte på bättre tankar. Började nästan gråta. Väl hemma letade jag fram ett fotoalbum och gick in på mitt rum. Letade efter ett kort med bara pappa och morfar på men hittade inget så jag gav upp. Då hade jag hunnit bli ännu ledsnare.

Det känns som om allt går om hela tiden. Livet är som ett hjul som snurrar och snurrar, eller som ett dygn med gryning, dag, skymning och natt. alltid samma sak. När man väl blivit glad blir man ledsen igen.

Och nu är jag där igen. På samma ställe som för nästan en vecka sen. Denna vecka började ju med att jag blev ledsen. Sen lyckades jag vara glad i någon dag men sen blev allt lika skit igen...

Kommer det alltid hålla på såhär?

Jag gråter osynliga tårar.

Jag låtsas när jag ler.

Men ensam i skuggorna viskar jag:

Jag orkar inte mer...

Kommer det alltid kännas såhär?

Är det värt det isåfall?

Grattis på halvårsdagen mig själv.

16 år och 6 månader gammal. Bara 6 månader tills jag blir 17. Jag kan inte fatta det. Vad tiden går, vad stor jag blivit den senaste tiden.

Snart är jag gammal. Men vem bryr sig väl om det? Jag är ung nu, det är det som räknas. Dags o leva livet!

Denna dag ska jag fira med att göra läxor med Lisa. Gud vad kul... eller inte. Fast umgås är alltid trevligt.

Hoppas hon bakar en tårta åt mig oxå. Eller att någon gör det. Det är det det minsta jag kan begära.

 Men antagligen får jag inte ens det. Ärligt talat så är det ingen annan än jag själv som bryr mig om denna dag.

Denna blogg ska få vara glad och allmänt överflödig rakt igenom, så jag slutar nu.

Jag och mitt ego ska gå och titta oss i speleln eller nått annat onödigt nu.

Puss o kram <3

Igår var jag ute på kyrkogården för andra dagen i rad. Jag, mamma, Elin och mormor åkte dit vid sju på kvällen. Då var det helt mörkt.

Det var så vackert att gå bland alla gravar. Tusentals ljus som lyste. Det syntes verkligen att det var alla Helgons dag.

Både på pappas och morfars grav var det fullt med ljus. Vi satte dit fler.

Mormor började gråta när vi satte dit ljusen på morfars grav.

Jag förstår henne, det måste kännas så tomt i mormors hus utan morfar. Lika tomt som det är i vårt hus utan pappa.

Döden är det värsta som finns, döden kommer ingen undan. Ingen överlever livet.

Resten handlar om tur.

Det är tur om man klarar sig undan sjukdomar, tur om man föds i en del av världen där det inte är krig. Sen har det förstås att göra med hur man lever också. Vad man äter och hur mycket man rör på sig.

Men även om man motionerar varje dag och bara äter grönsaker så kan man ändå bli påkörd av en bil när man går över vägen.

Så i slutet handlar allt om tur.

Och det är inte tur om man dör i cancer när man är 43...

Idag var jag hos farmor o farfar i Katrineholm. Elin och jag åkte buss in dit. Efter ett tag kom min kusin Malin oxå . Farmor tvingade oss som vanligt att äta tills vi nästan spydde och sen pratade dom på om livet dom levt och saker dom vart med om. Ganska så trevligt faktiskt.

Innan Malin kom åkte vi andra ut till Skogskyrkogården, den kyrkogård där pappa och morfar ligger. Elin och jag fick varsitt ljus att sätta på pappas grav.

Jag brukar ofta kunna låta bli att gråta när vi är där ute, även fast jag har stor lust till det. Idag gick inte det. Mina ögon var tårfyllda och jag kunde knappt prata.

Jag tänkte på hur mycket jag älskar dom. Hur mycket jag saknar dom.

Efter att vi vart vid pappas grav gick vi till morfars. Det var första gången jag var där.

Av någon anledning var jag jätterädd för att se hans grav. Jag vågade knappt titta. Det var något liknande den känsla jag haft när jag skulle säga hejdå till pappa precis efter det att han dött.

Jag var så rädd för vad jag skulle få se...

Nu känner jag mig sådär trasig igen. Man känner sig så sönder innombords att man inte vet vad man ska göra, var man ska ta vägen. Det finns inget ställe, ingen som kan få smärtan att försvinna.

Vill bara hoppa, somna och aldrig mer vakna. Förgäves leta efter dom man saknar. Dom man aldrig kommer hitta.

Allt hopp är borta, allt hopp om att det ska bli bra. För det kan aldrig mer bli bra. Allt är förstört.

Jag önskar så att det fanns något som kunde lindra smärtan.

Om ett rakblad kunde göra det skulle jag inte tveka att använda det, men ett rakblad ger bara fler ärr. Ärr som påminner om att livet suger.

Varför är det så omöjligt att vara lycklig?