En klump i magen

En sten i bröstet

En kniv i hjärtat

En hunger som aldrig går att mätta

Ett gapande sår

Alla dessa tankar som aldrig lämnar mig ifred

Ekar varför varför varför?

Minnena som gör mig så ledsen

Men som jag aldrig skulle vilja leva utan

Dom som är allt jag har kvar av en svunnen tid

Jag dricker te. Ett desperat försök att bli pigg efter ännu en natts dålig sömn och lång dag i skolan.

Jag känner mig sjuk. Inte bra alls. Funderar på att vara hemma från skolan imorn och bara släpa mig ner till katrineholm tills vår solistkonsert halv 7. Det låter lagom. Får se hur jag gör.

Nu ska jag dricka mer te, det ska tydligen vara bra mot sjukdom.

Redan vaken, det är inte likt mig. Eller jo, på senare tid är det nog det dessvärre. Har kommit in i någon period då jag inte kan sova länge. Brukar vakna mitt på natten och sen varje timme efter 6. Rätt jobbigt. Idag vaknade jag vid 9 och kunde då inte längre somna om igen.

Men vem vet, det kanske inte är någon period. Många blir ju så när dom blir äldre att dom inte kan sova så mycket. Hoppas inte jag blir en sån för jag behöver ju sova, bara det att jag inte kan...

Men nog om det. Dagarna blir ju faktiskt längre när man inte sover så mycket och det är ju positivt :p

Igår hade jag kul, var i stan och kollade på några som sprutade eld. Det kändes bra att börja komma igång med sitt liv igen efter en alldeles för lång sjukdom som varade sen i höstas och som jag knappt blivit bra från än. Pga det har jag tappat kontakten med alldeles för många. Det blev egentligen bara två kvar som jag umgicks med, Emil och Lisa. Dom som betydde mest.

Ändå kändes det som jag umgicks för lite med dom oxå. Men jag var så jävla trött. Orkade ingenting. Det har verkligen varit jättejobbigt.

Men nu när jag förhoppningsvis kan börja orka mer snart och dagarna blir längre och det snart är sommarlov kanske jag kan ta upp tappade kontakter. Lisa och jag var ju och hälsade på Felix, det fick vara ett första steg för mig. Igår umgicks jag med eldpojkarna och träffade lite okänt folk inne stan. Det är oxå ett litet steg. Men det är vad jag klarar av just nu.

Jag önskar att det inte hade blivit såhär

Att såra en annan människa är det värsta man kan göra

Jag kan säga förlåt men det är ändå bara ord

Även om jag menar dom

Fan

Ett tag nu har jag försökt att leva på ytan och vara positiv. Allt för att undvika att hamna i en svacka igen. Men min avstängnad av känslor har även gjort att jag inte varit glad.

Igår brast min barriär. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Mamma kom in till mig efter ett tag och tröstade mig och försökte få mig på fötter igen. Jag reste inte på mig. Då drog hon upp min persienn. Jag kollade mot sjön och såg hur fin den var. Det var som om jag aldrig hade sett det förut.

Det var då jag insåg det. Jag lever inte! Jag njuter inte av livet och jag lever inte. Det var en hemsk insikt. Visst, jag lever. Men jag känner det inte. Dag efter dag går och jag är bara trött och mellankolisk. Jag orkar knappt träffa folk. Jag försöker sova så mycket som möljigt för att tiden ska gå fortare. Det är inget liv. Inget liv som jag vill leva iallafall.
Jag vill ha en förändring. Få känna att jag lever. Men jag vet inte hur. Det var så längesen jag levde att jag har glömt bort hur det känns. Längesen jag tänkte "fan vad kul det här är!" eller " fy fan vad vackert det är".

Jag vill leva och jag vill njuta av livet. Men jag vet inte hur...

Varför blir det alltid såhär? Jag vill bara vara glad. Men jag kan inte.

Hur skulle jag kunna?

Mitt humör växlar på ett ögonblick. Ena stunden är jag glad och skrattar, nästa sekund är jag så ledsen och nere att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är så konstigt, för när jag är glad så kan allt bli svart så fort men det tar alltid mycket längre tid tillbaka till skrattet igen.

Många som beskrivit mig har gjort det med just ordet "glad".  Men inte fan känner jag mig glad! Det är bara en mask jag bär för att (som jag inbillar mig) skydda mig själv. I grund och botten tror jag dock att jag är en glad person, och under andra omständigheter än dem mitt liv valde att ge mig hade jag nog varit det oxå.

Men visst finns det alltid saker att vara nere för, hur bra man än har det. Dock skyller jag allt på pappas och morfars död. Det är lättare så för mig, då får jag alltid en orsak till varför jag är ledsen.

Och många gånger är det ju så att man blir leden över nått helt annat men sen när man väl kommit igång med gråtandet så gråter man över allt som gör en ledsen. Att pappa och morfar inte finns hos mig är det i hela världen jag är mest ledsen för.

Imorgon ska vi hälsa på dom... gravarna. Det känns bra att komma ut dit ibland även fast jag inte vill tro att det är där dom är. Mina mest älskade. Min pappa och min morfar. Två underbara personer som dog alldeles för tidigt. Jag önskar bara att jag visste, så jag slapp undra.

Att sakna utan hopp är det värsta som finns.

Nu är äntligen jobbet med alla dessa löv klart. Vid 11-tiden idag for vi iväg med fanskapet till soptippen där vi lastade av det. Det var lättare sagt än gjort då det blåste nordliga vindar och det var åt det hållet vi skulle försöka få ner löven. Ungefär hälften av det vi försökte ha ner i hålet åkte upp igen och hamnade på oss, bilen och alla andra som var i närheten. Vi hade packat hela kärran full, trampat ner alla löv för att det skulle få plats och det är ju ingen liten kärra vi har. Så det blev en hel del löv man fick över sig. Hade verkligen löv överallt, innanför kläderna och i håret, ögonen och munnen. Måste vart likadant för alla andra inom en kilometers radie eller nått.

Efter pärsen med löven åkte vi vidare till min morbror där vi lämnade kärran och lånade en batteriladdare till Elins och min moppe. Min laddas just nu, hoppas den startar snart. Moppe är kul, synd bara att min låter som en gräsklippare. Det gör ju inte direkt att man kan åka obemärkt. Men vi ska väl lämna in den på service och få det åtgärdat förhoppningsvis. Sen jävlar ska jag åka. Men bara på småvägar där jag inte syns så bra såklart.

Nu ska jag gå och duscha bort alla löv och sen förhoppningsvis äta. Det behöver jag känner jag. Har bara ätit en banan idag och den räckte inte för att hålla mig glad, positiv och snäll.

Idag har jag vart i Flen. Hade piano och sång i skolan först och sen åkte jag äntligen för att skriva in mig på körskolan. Efter det vid 11 bar det av till Flen och Felix för Lisa och mig. Det var jättetrevligt, över ett halvår sen jag träffade honom sist skulle jag tro. Känns bra att inte tappa kontakten med alla sina gamla vänner. Vi kollade in hans lägenhet och pratade.

Nu har jag vart hemma ett tag och nu sitter jag och funderar på om jag ska orka göra nått ikväll eller inte. Ska upp tidigt imorn för att åka till soptippen med löv (kul det låter va :p) och det går inga bussar förrän om en timme. Dessutom måste jag vänta tills nattbussen går innan jag kommer hem sen...

Usch jag har beslutsångest!