Idag har jag vart hos tandläkaren, det var därför jag var sen till skolan om nån undrar. Jag skolkade inte, om nån skulle fått för sig det. Inte jag, inte Sara, jag är alldeles för duktig för sånt.

Jag är egenligen för duktig för det mesta, jag dricker inte och skulle aldrig komma på tanken att röka nått innehållande nikotin. Och aldrig, ALDRIG att jag skulle få för mig att vija testa droger. Sånt är bara till för såna som har liv, och jag har inget och bryr mig heller inte om att ha nått.

Faktum är att jag trivs bäst i mitt rosa flickrum. Där spenderar jag den mesta av min tid lekandes med barbies och hästar, om jag inte har läxor förstås. För skolan kommer ju alltid i första hand.

Det var nog det mesta om mig, hoppas att jag får svar från många beundrare och fans. Jag kan knappt bärga mig

Ska det aldrig ta slut? Jag har vart hemma från skolan 4 dagar nu och kommer antagligen vara hemma imorn med. Det har till och med gått så långt att jag saknar skolan. Inte för skolans skull, den är egentligen ganska tråkig. Men det är kompisarna jag saknar. Jag känner mig totalt isolerad nu när jag vart hemma såhär pass länge. Jag är ensam hemma hela dagarna, ingen är online på msn och folk kan inte svara alltför ofta på sms heller. Alla är upptagna, alla utom jag. Jag har all tid i världen.

Jag har fan abstinens efter socialt umgänge, jag sitter här i pyamas och kallsvetas och har så jävla ont i huvudet. Stackars mig.

På kvällarna när familjen är hemma går det iof bra, men då har jag ändå hunnit bli väldigt väldigt trött.

Skit samma, nu ska jag inte klaga mer.

Hejdå och krya på mig Sara

Nu är det värre. Det känns som om det onda har tagit överhanden. Jag känner inte längre alls för att skratta. Jag vill bara gömma mig, gräva ner mig själv långt ner, så långt att ingen hittar mig. Och där vill jag sen ligga tills det blir sommar. Tills mina tankar åter går i dur.

Det var bättre förut, när jag fortfarande inte visste om jag var glad eller ledsen... nu vet jag att det var det sista.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det spelar ingen roll hur många som älskar mig, jag är fortfarande lika ensam. Ensam i hålet jag grävt till mig själv, och jag kan inte ta mig upp. Den enda som skulle kunna hjälpt mig upp, den enda som skulle vart stark nog är pappa. Men han är död och honom får jag aldrig någonsin se igen, aldrig. Det gör så ont i mig.

Och enda sen morfar dog har mitt hål bara blivit djupare och ännu svårare att ta sig upp ur...

Jag vill inte må såhär

Jag är totalt överfylld på känslor. Det värsta är att jag inte vet var dom kommer ifrån. Jag vet inte heller vad jag ska göra med dom. Om jag ska skratta eller gråta, just nu känns det som om jag skulle kunna göra både och, kanske till och med samtidigt.

Det är ingen ordning på någonting.. alla dessa känslor som bara vill svämma över. Jag känner mig deprimerad samtidigt som jag skulle kunna skratta åt det. Jag blir så förvirrad :P

Fan vad trött jag är på mitt liv just nu. Det händer fan aldrig någonting... När man vaknar på morgonen vet man vad som kommer hända den dagen. Så känns det och jag är så trött på det. Jag vill att varje dag ska vara full av överraskningar så man kan vakna på morgonen och tänka " Undra vad som händer idag"

Varför är det inte så?

Det känns som om alla andras liv är roligare än mitt, som om det händer mer, som om dom har mer att leva för. Är det så eller är det bara så det verkar?

Hur som helst måste det snart hända nått i mitt liv nu. Jag vill att det ska hända något, men samtidigt känns det som om jag bara väntar på något som aldrig kommer.

Man kanske skulle ge sig ut i den stora vida världen för att söka spänning osv.

Men vart ska man leta?