Jag sa i min förra blogg att den här dagen skulle vara jobbig för mig, det var den. Kanske till och med värre än jag räknat med trots att det gick "bra". Kanske dags att berätta vad det här handlar om...

Min kisse blev tvungen att operera bort sitt öga idag. För drygt ett år sen råkade han ut för en olycka viket resulterade i att han blev blind på sitt ena öga, enda sen dess har vi gett honom droppar i ögat för att förhindra inflamation. Men för några dagar sen hände det något med ögat som gjorde att han fick ont och när vi åkte till veterinären konstaterade dom att hans hornhinna på ögat hade gått sönder. Inte så konstigt att han hade ont då! Hur som helst opererades han idag, och väntan på att få hämta honom var en av de längsta jag varit med om. Bara att behöva lämna honom där var hjärtskärande.

Vid 4 kom mamma och jag till djursjukhuset för att hämta kissen, och det var verkligen en chock när jag först såg honom! Vet faktiskt inte vad jag hade väntat mig. Jag visste ju att de skulle ta bort ögat och sy igen hålet, men ändå gjorde det så ont att se hur han såg ut. För han såg verkligen elädig ut. Vid det ögonblicken trodde jag aldrig att jag skulle våga kolla på honom igen. Men man vande sig fortare än jag räknat med och nu tycker jag inte att det är så farligt längre. Visst, det ser läskigt ut. Men när styngnen försvinner och håret växer tillbaka kommer det nog bli hur bra som helst. Framför allt, han kommer inte ha besvär av ögat! Hoppas jag. Och det var därför vi gjorde operationen, för hans skull. Även om han nog inte förstår det.

Men vägen innan han blir bra är lång. Han kommer att ha ont trots smärtstillande morfin och han kommer att bli tvungen att ha strut i minst två veckor, då han heller inte kan vara ute. Stackars liten. Tycker så synd om honom!! Önskar jag kunde ta endel av hans smärta, men det kan jag inte. Det är jobbigt att se någon man älskar lida och jag ska hjälpa honom så gott jag kan.

Och inte nog med det, precis som om min dag inte var jobbig nog så upptäckte mamma och jag när vi var påväg hem från djursjukhuset med katten i bilen, en annan katt liggandes precis utefter vägkanten. Påkörd men vid liv. Såklart vände vi och åkte tillbaka för att se hur det var med den. Den låg några centimeter från vägen med bilarna susande förbi, utan att röra på sig. Så den var illa däran. Men vad kunde vi göra? Vi hade redan en nyopererad katt i bilen, vi kunde inte åka tillbaka med en annan katt. Ärligt talat fick vi nästan panik. Det blev iallafall för mycket för mig och jag började gråta. Det blev inte bättre när jag fick syn på en till katt uppe i skogsbrynet, förmodligen en orolig kompis till den påkörda katten.

Som tur var stannade även en annan bil, en kvinna som inte sett att vi åkt och vände åkte oxå och vände när hon såg katten. Hon kom fram till oss och katten och vi började prata om vad vi skulle göra. Vi förklarade vår situation med vår sjuka katt i bilen och vi bestämde att hon skulle åka till djursjukhuset med den påkörda katten. Mamma som hade djurklinikens telefonnr inlagt på mobilen ringde och förvarnade. Och det är allt jag vet. Kvinnan bar in katten i bilen, den skrek för den hade ont, sen for de iväg. Och vi gick tillbaka till vår bil där vår lilla kisse undrade vart vi tagit vägen. Ska försöka komma ihåg att ringa till djursjukhuset imorgon och fråga hur det gick med katten, hoppas den överlevde!

Detta skedde altså under rusningstid vid halv 5 tiden utefter en väl trafikerad väg. Massa bilar åkte precis förbi den skadade katten, men ingen stannade. Jag fattar inte hur man kan vara så grym! Jag skulle aldrig kunna åka förbi något sådant. Och visst, endel såg den säkert inte. Men vi KAN inte varit de enda som är uppmärksamma förare. Det finns ingen ädel förklaring, bara den att människor är hjärtlösa idioter (kommer inte på något värre ord nu). För att inte tala om den person som körde över den stackars katten, att man inte stannar då! Jag förstår det inte. Om man kör på något annat levande stannar man, vare sig det är en människa eller ett djur. Så enkelt är det bara!!

Om det är en människa är det självklart att man stannar, det är inte lika självklart för alla när det är ett djur. Men ett djur har oxå känslor, den känner oxå smärta. De är oxå rädda. Hur är det svårt att fatta?

Gårdagen var jobbig, den här dagen är värre. Dessutom har den varit extremt lång, klockan är bara halv 2 men för mig som varit uppe sen 20 över sex skulle den lika gärna kunna varit 10 på kvällen. Sen är det ju alltid så att tiden går långsamt när man vill att den ska gå fort.

Det känns som allt jag gör är att gå runt och vänta, och det är i och för sig sant. Jag får ingen ro i nåt jag gör, kan inte tänka klart förrän allt är som det ska igen. Jag hoppas bara att det blir det...

Kanske oroar jag mig i onödan, men hur kan jag veta? Jag hoppas bara att allt går bra och att det snart känns bättre. Att allt kommer bli bra igen...