Idag är en tråkig dag, jag vet att jag har sagt att jag ska vara mer positiv mot skolan men idag är det faktiskt svårt. Dagen började med dubbla nationella prov i Engelska. Lyssna och läsa. Efter att ha suttit över två timmar i aulan så fick vi lunch. Det är det jag har nu. När den väl är avklarad är det dags för kör, i 3 timmar!!! Plus en kvart.. men det orkar jag inte skriva.

Det är synd att det hinner bli mörkt innan man kommer hem då för jag vill leka i snön. Eller nått annat livsnödvändigt.

Lagom lång dag i skolan idag. Slutade klockan 08.55 efter en halvtimmes lektion piano. Så nu är jag hemma igen, tänkte göra läxor eller nått annat kul nu när alla andra är i skolan eller dylikt. Så kanske jag kan göra något roligare i helgen. För nu är det som sagt helg :D

Jag blir verkligen aldrig frisk! Har vart sjuk sen andra veckan efter skolans start i somras. Det har gått upp och ner hela tiden och just nu är det ner igen. Har haft massa olika mediciner och tagit massa olika prover men inget har hjälpt något vidare.

När jag ringde till doktorn nu idag så sa han att jag skulle vara hemma från skolan i en vecka. Ta igen mig och vila upp mig. Det ser jag inte fram emot. Jag tröttnar på att vara hemma efter en dag. Särskilt då alla man känner är i skolan och det inte är någon hemma här heller. Men jag antar att det är för mitt eget bästa. Hoppas bara jag blir frisk snart. 3 månader är redan mer än jag klarar av...

Nu har det gått nästan en månad sen jag bloggade. Känner att det börjar bli dags igen. Slutet av lovet närmar sig, imorn är det sista dagen. Konstigt nog bryr jag mig inte. Undrar varför, kanske bara inte har fattat det än. Känns säkert helt annorlunda på måndag när man tvingas gå upp 20 i 6.

Idag har jag iallafall knappt gjort någonting alls. Ännu konstigare är att det inte gör mig så mycket det heller, även om det känns som om det har blivit väldigt många innehållsfattiga dagar på sista tiden. Men det har väl sina orsaker det med antar jag. Mina perioder av behov av socialt umgänge går i vågor, just nu klarar jag mig ganska bra på egen hand. Behöver få vara ensam. Kanske beror det på allt mörker. Jag hatar hösten.

Men nu gled jag ifrån ämnet igen. Hur som helst var det alla Helgonas dag idag.

Jag och min lilla familj inväntade mörkret och åkte sen ut till kyrkogården för att sätta ljus på pappa och morfars grav. Det var så fint där ute. Alla tusentals ljus som lyste upp mörkret. Vi var i stort sett ensamma där, vilket gjorde det hela ännu vackrare.

Både pappas och morfars gravar var väl upplysta. Ett bevis på hur älskade dom var. Hur saknade dom är. När man står där och tittar på platsen där dom ligger kan man inte låta bli att tänka på hur orättvist livet är.

Visst finns det glädjestunder i livet, men det blir ändå aldrig på samma sätt igen. Man får alltid leva med det tomrum som blir. Längtan efter de man aldrig mer kommer få träffa. Saknad är inte lätt att leva med...