Och så var julen förbi, och jag vet att somliga skulle tycka att jag är lite för gammal för att ha "julhysteri" men jag har ett barn inom mig och det vaknar till liv runt jul, och jag gillar att ha saker att se fram emot.

Julen firades på, för vår familj, traditionellt sett genom att fara runt till alla släktningar. Tradition som sagt, men en fin sådan. Är faktiskt det jag ser fram emot mest med julen, att få träffa släkten. Det blir ju inte alltför ofta i vanliga fall. Så det väger upp allt stress. Paketen är bara en bonus, även om det är kul att få saker ibland oxå.  

Nu är det Nyår jag har att se fram emot istället, även om jag nog inte riktigt fattat att det bara är 6 dagar kvar. Men kanske är det för att jag inte bryr mig så mycket iår?

Hur som helst har jag inte ens börjat tänka på vad jag ska göra, har inställningen att det "ordnar sig". Vilket såklart är fel, då blir det med största sannorlikhet så att man får sitta ensam hemma och mögla istället. Men jag har faktiskt en reservplan, att följa med mamma och Elin och fira Nyår med mammas kompisar med familjer i Trosa, var några år sen sist.

Och ärligt talat så låter inte det helt fel iår, funderar faktiskt allvarligt på det. Som det är just nu är jag iaf inte alls sugen på att gå ut och festa på nyår. Isåfall ska det vara något väldigt speciellt, annars känns det inte värt det. Så får se hur det blir nu =)

Och nu till dagens fråga: Har ni några planer inför nyår? Och isåfall, vad?

Och så var det äntligen lov! Detta har jag längtat till sen höstlovet. Nu på slutet var det ju dessutom väldigt mycket i skolan med prov osv, jag som dessutom hade varit sjuk rätt mycket hade endel att ta igen dessutom. Hade två matteprov på två olika kapitel, sång och pianouppspel inom loppet av en vecka. Det är mycket för att vara Estet iaf. Sen i torsdags när det sista uppspelet varit var det som om en sten lyftes från mitt bröst, jag kunde sluta oroa mig och bara börja njuta. Då började lovet för mig.

I fredags åkte jag bara in för att fika och leka lekar med resten av esteterna (1,2 & 3. Musik och bild), så den dagen gilldes knappt, och sen på kvällen åkte jag och Natalie till Örebro för att festa lite. Var faktikt jättekul! Lite annat än Katrineholm det, vi hade fått låna hennes kompis lägenhet i Hallsberg att sova i.

Förutom Örebro har jag träffat Hampus och gjort en hel del julbestyr såsom att köpa presenter och baka julgodis. Städa och julpynta får bli imorn och på onsdag.

Har hunnit få värsta julstämningen! Elin har varit totalt omöljig de två senaste veckorna och gått runt och sjungit på julsånger oavbrutet, vilket irriterat mig något väldigt. Idag infann sig den känslan äntligen hos mig oxå. Bara tre dagar kvar till jul nu, eller egentligen två men jag har inte gått och lagt mig än så för mig är det fortfarnade måndag.

Jag är som ett litet barn, irriterar säkert väldigt många men om ett par dagar är jag mig själv igen =)

God Jul!

Coolt! Klickade mig in på min bloggsida (den som ni läser på nu) och såg att jag för exakt två år sen oxå hade problem med bussar. Lite coolt, för så många bloggar som har en titel med nåt med "buss" jag har faktiskt inte.

Senaste tiden har jag haft väldigt mycket otur när det gäller bussar, bussar jag missat, bussar andra missat som jag gått för att möta... och så även idag. Fast denna gång missade jag faktiskt inte bussen, kom bara inte ihåg vilken buss jag skulle med förrän en halvtimme efter att den hade gått. Det är anledningen till att jag fortfarande är hemma, för eftersom jag hade håltimme efter lektionen jag missade så kände jag ingen brådska att åka till skolan och sitta där så tar den efter bussen jag trodde jag skulle ta, dvs två bussar efter den jag borde tagit.

Svårt att hänga med? Skit samma, jag bloggar ändå mest för min egen skull.

Egentligen skulle jag vilja skriva dagbok igen, för där behöver man ju verkligen inte utelämna någonting som jag känner att jag måste göra här. Men jag har försökt ett antal gånger och det slutar alltid med att jag skriver så långa "inlägg" att jag får kramp i handen, har helt enkelt väldigt svårt att avsluta vilket gör att jag drar mig för att skriva i den. Nu var det väl nästan ett år sen, igen :p

Men det är så intressant att läsa i den sen, läsa om allt man glömt bort. Och då har jag ändå bara skrivit dagbok (till och från) i några år, tänk om 30 år vad lite jag kommer komma ihåg då.

Jag kanske borde börja igen, även om när jag säger dagbok får mig att tänka på en 10-årig flicka som skriver om hästar och första pussen.

Är det så? Är dagböcker bara till för såna på mellanstadiet?

För mig känns det som det, dock är det ett av de bästa sätten jag kan komma på om man faktiskt vill komma ihåg saker i sitt liv. vad man gjorde, hur man kände...

Så till dagens fråga innan jag måste springa till bussen, skriver ni dagbok?

Varför/varför inte?

Och så var det den nionde december...

Jag älskar dig pappa, du var världens bästa pappa jag någonsin kunde ha haft!

Hoppas att du har det bra där du är nu och att jag får träffa dig igen...

Jag vet inte varför jag är så rädd för den nionde december, för vad jag känner om den dagen kan nog inte beskrivas med något bättre ord, förutom hat möjligen. Men det är väl att jag är så rädd för att bryta ihop, för att helt enkelt inte klara av att ta mig igenom dagen. Men om man tänker på det är dagarna innan nästan lika hemska, då den nionde ligger framför mig. Imorn vill jag bara minnas vad som hände för 6 år sen, gråta, ligga kvar i sängen hela jävla dagen. Men det kan jag inte, har matteprov och låtuppspel på sceeniska då, och det är onsdag oxå vilket innebär att det är den jobbigste och längsta dagen då redan utan att det samtidigt ska vara dagen jag hatar över allt annat.

Jag vet inte vad jag ville få ut av den här bloggen nu, frågan är om någon ens förstår, jag känner mig bara så ensam. Var jag än är och vad jag än gör så är jag ensam, det kommer jag alltid vara. Jag saknar dig pappa!

Jag vet inte vad jag ska börja, jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag hatar den här perioden november-december. Så mycket jobbiga minnen kommer igen då. Iår har jag levt en trejdedel av mitt liv utan min pappa, dom 6 värsta åren i mitt liv! Jag kan inte fatta att det gått så länge, bara två dagar kvar nu.

Och det känns som om ingen förstår, det har gått 6 år. Jag vågar inte visa hur jag känner längre, känns som om alla förväntar sig att jag ska ha kommit över det nu. Men ingen förstår, ingen som inte varit med om samma sak och det är det ingen som har. Jag kommer aldrig komma över det, kommer aldrig bli så lycklig som jag var. Kommer aldrig tillåta mig själv att bli det, för jag vill inte.

Många gånger vill jag ge upp, bara följa pappa i döden. Men hur kan jag vara säker på att jag ens kommer träffa honom då? Om jag vetat det hade jag gjort det för längesen. Hur ska jag någonsin lära mig leva utan pappa?

Han var mitt allt så länge, i flera år kämpade vi för att han skulle bli frisk. Men allt var förgäves, vi var alla så unga när han dog.

Vad jag är mest rädd för är att glömma. Glömma hur han såg ut när han log, hur hans skratt lät, hur han luktade. Hur det kändes att krama honom. Att ligga i sängen på natten och höra mamma och pappa prata i vardagsrummet. Jag kommer adrig få uppleva det igen! Det är det som gör mest ont, hur mycket jag än gråter över honom så kommer jag aldrig mer få se pappa.

Jag vill minnas alla lyckliga stunder, men en tredjedel av mitt liv utan honom har redan gått. Hur mycket kommer jag komma ihåg när jag är 40? Allt jag har kvar är minnen, och jag var bara 12 när han dog. Varför fick jag inte ha honom kvar längre?

Nu var det ett tag sen jag bloggade igen, och så fort det går några dagar mellan bloggarna så blir det jobbigt att börja skriva igen, blogginlägget som bryter tystnaden är det tråkigaste att skriva. Beror nog helt enkelt på att för varje dag som går utan att man skriver något så händer det massa mer i livet som man helst ska skriva ner vid nästa bloggtillfälle, något som jag aldrig okar göra.

Så ska inte göra det denna gång heller. Snart kommer Natta, men först ska jag baka pizza. Sen jag kom hem har jag hunnit städa hela övervåningen, typ allt inkluderat. Men nu är det jättefint, känner mig jätteduktig =)

Har förresten kommit fram till att bästa sättet att slippa hitta på överskrifter till alla inlägg borde vara att döpa dom till dagens datum. Jag är nämligen urdålig på att komma på namn på mina bloggar. Så nu tänker jag köra den här tekniken ett tag på alla bloggar utan uppenbart namn.