Och ja, såklart är jag fortfarande sjuk. Sjukdomar har en tendens att bli seglivade hos mig, och dessutom komma ofta. Med andra ord har jag inget imunförsvar :p Men vissa har det väl bättre än andra. Jag får försöka hitta på nåt sätt att stärka upp mitt istället. Någon som vet hur?

Hur som helst ska jag vara hemma imorgon med. Har känt av lite i i bröstet (lungorna) och är väldigt rädd för att det ska gå ner och sätta sig där igen och jag ska få såna andningsproblem som jag hade förra året. Men jag överreagerar säkert, är nog bara en vanlig förkyldning.

Dock börjar det bli väldigt tråkigt att vara hemma. Har spenderat alldeles för mycket tid i soffan sista tiden. Växer nog snart fast i den skulle jag tro. Men som tur är finns det massa film att se på, det är alltid ett bra tidsfördriv. Och dessutom kan man sova så mycket man vill. Och det skadar aldrig =)

Puss och kram!

Haha yes! Jag har två sidor på min blogg för den här månaden. Im back on track =)

Fortfarande sjuk, var hemma från skolan idag med så har typ inte gjort ett skit på två dagar. Ganska behagligt om jag ska vara ärlig, tråkigt i längden dock. Har bara sovit och legat i soffan och kollat på tv hela dagarna, spelat lite sims oxå. Väldigt bra tidsfördriv faktiskt. Har inte behövt vara ensam något heller då hela min familj är hemma sjuka. Mamma har samma skit som mig, förkyld och hängig, Elin är typ magsjuk eller nåt, så lagom mysigt.

Hur som helst lyckades jag iaf städa mitt rum ikväll. Blev som vanligt rastlös av att inte göra något på en fredag så bestämde mig för att göra mitt rum fint iaf. Och det var behövligt! Möblerade om oxå men blev inte så nöjd. Men orkar inte fortsätta idag för fan vad slut jag blev av att bara städa lite och vrida på min säng. Är visst inte så frisk som jag tror. Får fortsätta imorn om jag fortfarande inte är nöjd då.

Har sett tre filmer idag oxå. The Grinch, Mission impossible och Me, myself and Irene. Vissa mindre bra (mission impossible) än andra (övriga). Dock fanns det ingen text till den sista filmen. Inte att rekommendera. Var inte lätt att hänga med i alla Jim Carreys röster :p

Klippte mig i onsdags oxå, fast det kanske jag sa? Spelar inte så stor roll, här kommer det igen om inte annat. Har dock inte varit ute nåt efter det (förutom en gång på verandran) så har inte haft chansen/orken att fixa till det. Hoppas det blev bra iaf. Jag är ungefär lika rädd för att gå till frisören som många är för tandläkaren. Det är psykiskt, vet inte varför. Är väl rädd att det inte ska bli bra bara. Och det blir det aldrig! Vet inte hur många gånger jag varit helt förtvivlad efter att ha klippt mig. Jag har väl för stora krav, eller så hatar jag förändringar. För när jag väl fått fixa håret själv så hatar jag det inte lika mycket. Då upptäcker jag att det nog faktiskt var rätt fint. Men jag är nog bara helt knäpp.

Eller nån som känner igen sig i nåt liknande?

Och nu är jag sjuk. Nämde i min förra blogg att det nog bara var en tidsfråga innan jag skulle bli det, och se så rätt jag hade :p Så imorgon tänker jag vara hemma, sova och titta på film typ. Det verkar lagom. Idag var jag dock i skolan, mest för att jag skulle klippa mig. Det blev bra, hoppas jag. Har inte hunnit fixa det som jag vill än så det återstår att se. Är inte så stor förändring från förut, mest att det slitna är borta och att det ser helt ut igen. Lite kortare såklart, svårt att undvika vid klippning :p Så jag är nöjd. Men jag tänkte inte skriva någon lång blogg idag så alla som orkar läsa mina ytterst intressanta och innehållsrika bloggar får hitta på nåt annat att göra nu. Puss!

Sitter i skolan och har svenska. Vi ska skriva någon insändare, dock är jag redan klar så har inte så mycket att göra. Skriva en blogg kanske, men jag har verkligen ingen fantasi idag. Kan iofs skriva lite om den halvan av klassen som faktiskt är här. Typ 90 % spelar spel och de som inte gör det leker med något eller klagar över att det inte finns nåt att skiva om. Jag bloggar.

Ska och måla hos mormor efter skolan och sen ska jag åka hem till en sjuk familj. Känns som om det bara är en tidsfråga innan jag oxå blir sjuk. Nästan alla hostade och nös på bussen imorse dessutom.

Men nu ska jag göra något annat, puss.

Ligger i soffan och läser om Dalai Lama och Buddhism. Fråga mig inte varför, halkade in på ämnet av någon anledning, men det var intressant så fortsatte läsa. Funderar på att konvertera till buddhism, men tänkte ta reda på lite mer om vad det innebär innan jag bestämmer mig. Så återkommer till det ämnet senare. Borde egentligen sova men är för trött för att orka resa på mig. Sov hos Hampus inatt och hans skönhetssömnsnivå är mycket lägre än min. Men ingen är ju perfekt :p

Idag har jag och ett par tjejer i min klass haft ett litet uppträdande i Folkets park i Vingåker. Var någon tjejkväll/modevisning där så vi var där och spelade en halvtimme som något slags öppningsnummer. Lättförtjänta pengar. Var rätt kul oxå faktiskt även om jag hade varit väldigt negativ till det innan.

Sen dess har jag bara varit hemma. Jag och mamma kollade på "Män som hatar kvinnor", har inte läst böckerna men tyckte filmen var jävligt bra. Mamma har dock läst dom och hon tyckte oxå filmen var bra, tänkte nog oxå göra det. Är det något som är kul så är det att läsa en bok som man knappt vill lägga ifrån sig. Men jag vet hur jag blir, och jag tar mig aldrig ens tid att börja läsa.

Till sist tänkte jag bara tillägga att jag nog tänker göra som de flesta föreslagit och iallafall säga hej till min granne nästa gång jag ser henne. Även om det innebär att jag måste springa ifatt henne först. Men nu ska jag sova. Godnatt!

Hur ser man på sig själv? Och är det på det sättet alla andra ser mig? Och ser alla personer på mig på samma sätt?

Och varför i helvete nu dessa frågor? Jo det kan jag tala om:

Jag fick mig nämligen en tankeställare idag. Min kära (?) granne June (engelsk dam i 60-70 årsåldern) åkte samma buss som mig hem från Vingåker. Great tänkte jag och tänkte på vår inte alltför fina kontakt som uppstått de senaste åren med att hon gör allt hon kan för att undvika mig. Så när bussen stannade i Viala förberedde jag mig på att hon som vanligt skulle gå iväg så fort hennes ben bar. Men hon hade otur, bommarna började blinka. Så vad gör June? Hon springer så fort hon kan de 100 meterna fram till järnvägen och springer under bommarna. När hon är över börjar hon gå igen. Allt för att undvika mig. Jag bara gapade. Hon sprang som om hon försökte springa ifrån ett monster. Var jag detta monster?

Visst har jag vetat att hon inte tyckt om mig. Men var inte det lite att överdriva. Jag skulle ju inte precis hoppat på henne!

Så vad är då ursprunget till hennes skräck för mig? Jag vet faktiskt inte, det enda jag kan komma på en gång för några år sen när jag skyndade mig över järnvägen fast det hade börjar blinka och hon såg det. Hon sa nåt i stil med "Norty girl, Im going to tell your mother" innan hon skyndade iväg. Då blev jag riktigt förbannad. Efter det har hon aldrig pratat mer med mig, bara sprungit ifrån mig. Antar att jag kan ha varit lite "bitchig" mot henne oxå efter det.

I början lät jag henne storma iväg. Sen kom jag på att testa vad som skunne hända om jag följde efter i samma takt. Jävlar vad det blir fart på henne då! Hon valde att ta andra vägar. Jag följde efter. Kanske elakt men jag tyckte inte jag förtjänade det hat jag fått.

Men idag insåg jag något. Hon hatar mig inte, hon är rädd för mig. Inte bara rädd, skräckslagen. Är jag verkligen så hemsk? Förut tyckte jag illa om henne tillbaka, nu tycker jag bara synd om henne. Stackars människa som är rädd för alla. Och för mig? Jag är inte farlig, elak kanske. Men absolut inte farlig.

Vad ska jag göra? Borde jag prata med henne?

Idag var det exakt två år sedan min morfar dog. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid. För drygt två år sedan träffade jag honom nästan varje dag. Nu är det två år sedan jag sist såg honom...

Han föddes i en annan tid, då det fortfarande var häst och vagn som var det bästa transportmedlet och mjölkkannorna fortfarande stod på sina mjölkpallar. Även om man inte kan tro det så är det inte 1800-tal jag pratar om. Detta är bara strax före andra världskriget. Morfars familj var statare, dvs att de inte ägde någon egen mark utan flyttade runt och arbetade på de gårdar där de kunde få jobb. Det gjorde oxå att de var väldigt fattiga.

Min morfar var alltid en väldigt glad person. Han var alltid skämtsam och med en glimt i ögat. Men han kunde oxå vara väldigt allvarlig och tyst om så behövdes. Man visste att man kunde vända sig till honom vad det än gällde. Om man hade det jobbigt lyssnade han alltid. Man behövde inte säga något, man visste att han fanns där och förstod precis allt man sa iallafall. Och ibland är det ju så att man är bäst stöd genom att inget säga. För ibland finns det inga ord...

Det är så mycket jag aldrig hann fråga. Fråga om hans liv, hans val och hans åsikter. Men det kanske alltid är så när man älskar någon, att tiden aldrig räcker till. Hur mycket tid man än får. Kanske borde man vara glad över det man får istället för det man kunde ha fått. Men är det verligen någon som lever efter det? Jag fick 16 år med morfar, 12 med pappa. Borde jag inte vara glad att jag fick all den tiden med två så underbara personer? Det är jag! Jag önskar bara att tiden aldrig tagit slut. Det är allt jag någonsin önskat. Att pappa och morfar aldrig fått cancer och dött.

Jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag vill skrika, men jag har ingen röst. Jag är ledsen men kan inte gråta. Jag kan bara sitta här, tom som ett jävla skal och bara hoppas att det ska kännas bättre imorn.