För att svara på "Anonyms" kommentar till min förra blogg:

Ja, det finns ämnen jag tycker om. För det är ju så att vissa lektioner är roligare än andra. Sen är det ju oxå så att det beror väldigt mycket på vad man gör på just den lektionen. Även fast det är en lektion man vanligtvis tycker är kul så kan den oxå vara tråkig. Det beror ju helt på om det man håller på med känns intressant eller inte.

Iaf jag tycker att det är som roligast att lära sig saker när man vet på en gång att man kan ha användning av det i livet. Saker man bara ska lära sig av principsak för att skolverket har bestämt så känns totalt onödiga. Vissa lektioner känns det som man går till bara för att få närvaro och betyg. Kanske just därför att det känns så totalt onödigt att lära sig. Att det bara tar upp plats i hjärnan, men främst att det är slöseri på tid. Och så måste man väl oxå få känna. Eller? Allt kan ju inte vara kul här i världen och just därför så är man inte heller alltid på strålande humör.

Trevligt att du skriver igen Anonym förresten. Hoppas du blev nöjd med ditt svar. Synd bara att du inte vågar presentera dig.

Nu har jag engelska.

Fy fan för det!

Gång på gång känns det som om jag blir besviken. Besviken.. ja på livet kanske. Det kanske är mig det är fel på. Jag kanske bara hoppades på för mycket, kanske hade för stora förhoppningar.

Eller? Livet är ingen dans på rosor, det vet alla som har levt. Och hur man än gör så får man ändå fötterna fulla av taggar.

Det känns som om jag aldrig kan bli nöjd. Jag försöker se till det jag har och vara posivit, men det är lättare att se det man inte har. Hur man än försöker.

Kanske trodde jag helt enkelt att livet skulle bli lätt. Att man skulle få vara lycklig. Att känslor inte skulle förändras och att man inte skulle behöva fatta en massa svåra beslut. Att vissa saker aldrig borde ha fått hända medan andra borde ha gjort det för länge sen... Att allt skulle varit annorlunda.

Jag vet inte vad jag hoppades på. Det omöjliga kanske...

Nu är sportlovet slut. Det känns som den här veckan har gått alldeles för fort. Fast så är det väl jämt med lov när man tänker efter, att tiden alltid verkar gå mycket fortare då. Ändå var det två och en halv vecka sen jag var i skolan. Så det kanske börjar bli dags igen.

Så vad har jag egentligen gjort på lovet? Egentligen inte så mycket. Men man måste ju få ta det lugnt oxå när man är ledig?! Vad jag gjorde i fredags och lördags har jag visst redan skrivit om. Jag har varit i Båsenberga och åkt pulka och sjungit massa singstar oxå. Sen har jag hunnit handla både kläder och på ikea. En matta och pärlor. För jag tänkte bli kreativ. Göra en massa pärlplattor man kan ge bort som billiga presenter eller nått. Såklart har jag hunnit vara med mina nära och kära oxå. Ett ganska lyckat lov ändå enligt mig själv.

Igår var det alla hjärtans dag. Den "firade" jag först hemma med familjen och sen på kvällen åt Lisa och jag pizza. Det var trevligt, jag har saknat socialt umgänge nu när jag vart sjuk.

Med Emil firade jag redan i fredags eftersom han var upptagen igår. Inga större missöden inträffade då trots att det var Fredagen den Trettonde. Men om jag ska vara ärlig tror jag inte så mycket på att den ska vara värre än någon annan dag. Den blir nog bara vad man gör den till. Dock kändes det lite oroväckande att klippa sig då. Är redan rädd för frisören som det är :p

När jag vaknade inatt så grät jag. Kände mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Återigen drömde jag om pappa, drömde att han hade kommit tillbaka till mig. Återigen var där en ursäkt till varför han varit borta så länge. Jag förlät honom på en gång. När man saknat någon mycket som jag har så bryr man sig inte om varför den personen varit borta. Man bryr sig bara om att han är tillbaka.

Jag vaknade av att jag grät, jag grät så jag skrek och det var då jag vaknade. Allt var så mörkt och tyst och jag var ensam med min sorg och mina tårar. Jag började prata. Men när ingen svarar vet man inte heller om någon lyssnar. Pappa svarade inte. För han kan inte.

Jag kände mig så övergiven. I det tillfället kändes det som om pappa hade övergett mig. När jag vaknade tillräckligt för att inse att han aldrig skulle ha gjort det blev jag ännu ledsnare.

Han älskade mig. Han älskade alla och alla älskade honom. Han höll sig kvar här så länge han bara kunde. Till sist gick det inte mer. Det är min stora hjärtesorg. Det är därför jag drömmer om honom hela tiden. För det är bara där vi kan vara tillsammans. I mina drömmar. Jag vill aldrig sluta drömma.

Jag blir verkligen aldrig frisk när jag blir sjuk! Nu har jag vart hemma i 8 dagar... igen. Idag har jag dock känt mig lite bättre men sen när man vart uppe ca 4 timmar så känner man sig lika sjuk igen. Upptäckte alldeles nyss att jag fortfarande har feber. Det känns inte alls bra.

Känns som om jag ska flyta bort i min tröja men tar jag av mig den fryser jag så förjävligt att jag måste sätta på mig den på en gång igen. Det är skitjobbigt!

Men värst är det att vara borta från skolan osv. Det känns som om man sviker alla sina kompisar och med ensambeln och sceeniska ( då det är grupparbete) även om man har giltig ursäkt.

Men imorn ska jag iofs till tandläkaren då iaf så jag kanske skulle skita i att gå tills febern är borta åtminstone... fan. Åt helvete med allt just nu!

Jag har dåligt samvete för att jag är sjuk. Jag vet inte om det är mitt eget psyke eller inte men får hela tiden känslan av att jag är tråkig om jag inte går till skolan eller inte är social. Precis som om jag vill vara sjuk!! Men det kanske som sagt är något jag inbillar mig. Jag hatar att vara sjuk. Och bara för att jag är det så ofta känns det inte som folk tar mig på allvar längre när jag säger att jag är det... igen.

Älskade vän vad jag saknar dig

Du lyssnade jämt och du älskade mig

Inte många förstår kärlek mellan människa och djur. Det gjorde jag.

Hoppas att du är på ett bättre ställe nu.

Idag var det ett år sen min lilla kanin dog. Det känns som en evighet.

Jag älskar dig Skrållan.