Nu är jag arg.

Vem är det som tror att jag inte värdesätter det jag har? Det gör jag faktiskt! Men det är mycket lättare att sakna det man inte har. Man inser mycket mer när det är försent hur mycket man älskat nån.

Men livet är hårt. Man är dömd att sakna den man lärt sig älska. Att sakna är inte lätt. Straffet för att älska är att sakna.

Konstigt nog så hjälper det mig om jag får skriva om saker som gör mig ledsen. Alla känner inte så men jag gör det. Så snälla, snälla låt mig fortsätta skriva.

Om du tycker att jag bara klagar och överreagerar så tvingar jag dig inte att läsa mina bloggar.

Vem är du anonym?

Grattis små barn som föddes idag. Nu dröjer det bara fyra år tills er första födelsedag. Hurra.

Nån som har ett liv till salu? Isåfall skulle jag gärna kunna tänka mig att köpa ett.

För jag har verkligen tröttnat på mitt. Det är alltid samma saker som händer, om det händer nått överhuvudtaget. Och det är alltid med samma personer. Det blir enformigt i längden.

Nu har det gått en lång tid. Mitt liv går fortfarande bara i repris. Det börjar bli väldigt tjatigt. Känns som om jag vet vad som kommer hända redan innan det hänt. Det är det värsta med repriser, efter ett tag lär man dom sig utantill...

Fan vad jag klagar. Det känns som om jag inte gör annat. Iaf inte när jag bloggar. Men det har blivit så att jag bara bloggar när jag är på dåligt humör och då är det bara dåliga saker man tänker på.

Det känns förresten som om det är ganska ofta nu för tiden som det är så. Att jag är på dåligt humör, känner mig nere eller ledsen.

Sista tiden tror jag att jag iaf gråtit en gång om dagen vid olika tillfällen. Men det går väl i perioder detdär. Hoppas bara att denna period är över snart.

Förra våren var hemsk på det sättet. Jag var bara deprimerad och deprimerad. Jag väntade på att det nån gång skulle ta slut och jag skulle kunna se glädje i livet igen men det tog aldrig slut. Inte förran skolan gjorde det. Det var nog ganska mycket dens fel oxå för den delen. Jag är livrädd för att det ska bli så iår oxå. Att jag ska hamna i en svacka så djup att jag kanske inte lyckas ta mig upp igen.

Men man tar sig väl upp igen? Eller? Först när jag tänkte på det var det självklart. Klart det kommer kännas bättre igen, hur illa det än känns för stunden. För det MÅSTE kännas bättre. Det MÅSTE bli bättre än såhär.

Men så slog det mig: Dom som tar självmord då, dom som faktsikt väljer att ta sitt eget liv. Vart tog deras hopp vägen. Det kommer till en viss punkt och sen går det inte längre. Man inser att livet inte är värt att leva om det ska kännas såhär. Man kan inte ens inbilla sig att det kommer kännas bättre sen.

Man ger upp. Alla tar sig inte upp igen...

Jag trodde att allt var bättre, men det var nog bara inbillning. För nu är jag här igen, med samma gamla känsla av ångest. Samma tankar utan hopp. Varför känns det såhär?

Varför är det så jävla svårt att vara glad?

Nu är min dator hel igen. Det var ju på tiden. Har typ vart trasig i tre veckor tills idag. Det har vart en jobbig tid men nu är äntligen min älskling frisk igen. Dessvärre raderades precis allt från den när den lagades, lite jobbigt att installera om alla program. Hoppas verkligen att alla bilder finns sparade på nån cd bara.

Hur som helst har det vart lov oxå. Lisa och jag for till england och hälsade på hennes gudfar med familj. Jag har ingen, men det gör inget.

Det var trevligt där. Vi åt god mat, gjorde försök att prata engelska och åkte till London. Vi var på madam tussauds och på camden street (förlåt om det var felstavat). Det var trevligt. Vi träffade dessutom på ett svenkstalade spöke/monster och en sliskig korvgubbe.

Jaja nu är jag hemma iaf. Trevligt att träffa min familj igen, som dessutom pratar svenska. Kan inte beskriva hur tacksam jag är för det.

Dessvärre är det skola, det är ett jävla helvete. Funderar allvarligt på att sluta. Iaf byta.

Nej, jag ska gå i ide, det låter som en lysande plan. Vänta in bättre tider. Det låter bra. Godnatt.

Skrållan är död. Jag kan inte fatta det. Även fast hon redan är begravd. Kan inte fatta att jag aldrig mer kommer få klappa min älskade kanin. Aldrig mer kommer få hålla i henne, höra henne springa runt i sin bur. Aldrig aldrig mer.

Jag saknar henne redan. Hos henne var jag alltid välkommen. Hon lyssnade alltid, förstod alltid. Hon hade alltid tid för mig.

Även Skrållan dog i cancer. Cancer överallt i hennes lilla kropp. Hon var täckt av bölder, cancerbölder. Och så andades hon väldigt rossligt, det lät som om hon fick kämpa för varje andetag.

Det var igår kväll som vi insåg på allvar att nått var fel, så imorse ringde mamma till veterinären på en gång när det öppnade.

Vi fick ingen tid utan istället sa dom åt oss att komma så fort vi kunde.

På djursjukhuset fick vi veta att det inte var någon idé att göra något.  Skrållan skulle ändå dö av sin cancer. Det var bara en fråga om tid, en fråga om vi ville låta henne pinas till döds eller om hon skulle få en spruta och somna in.

 Vi valde det sista, ville ge henne ett värdigt slut. Det slut vi skulle velat att andra valde åt oss.

Så hon slapp lida någon längre tid iaf. Även fast hon nog led den sista veckan när hon var sjuk.

Men allt gick ändå väldigt fort. Det var när hon slutade äta som vi blev misstänksamma. Men för två veckor sen så hade hon INTE dom bölderna och hon andades precis som vanligt. Plus att hon åt...

Väldigt aggressiv cancer enligt veterinären. Trodde att cancern hade spridit sig via lymfan och sedan tagit sig till lungorna och satt sig på skelettet. Ovanlig cancer på kaniner.

Men Skrållan fick den. Hon som så många andra jag älskat fick cancer, och även hon dog i den.

Nu ligger hon begravd vid våra förra katter. Bredvid Hjalmar, som alltid var så snäll och Chip som inte alls var lika snäll. Och vid Snurran, Sotis och Kalle såklart. Fast dom tre sista dog innan jag föddes.

Nu har min kanin sin egen gravplats med sina egna stenar uppepå. Insvept i den filten jag gjorde till henne, den hon älskade allra mest. Hon ligger dessutom i en kartong, för att det inte skulle bli så blött för henne att hamna i jorden.

Nu saknas bara korset.

Skrållan Sara Sjöholm 24 augusti 2000 - 8 februari 2008

 Innan vi åkte till veterinären släppte jag ut henne på gräsmattan en stund. För att hon skulle få springa ute en sista gång. För redan då visste vi nog att hon inte skulle komma hem levande. Det var hemskt att åka iväg med henne med den tanken i huvudet. Veta att hon snart skulle vara död. Och att det skulle vara vårt fel att hennes hjärta stannade.

Och jag vet, det är bättre att inte låta dom lida om det ändå inte finns något hopp, men det känns samtidigt så hemskt att ge klartecken att dom får ge henne sprutan, döda henne...

Jag höll i henne hela vägen till sjukhuset, för att försöka säga hejdå. Försöka förbereda mig på vad som komma skulle. Men det går inte att förbereda sig på något sånt. Döden kan man aldrig vara beredd på.

Mamma och jag satt med Skrållan när hon dog. Vi ville inte lämna henne ensam. Dom gav henne sprutan och sen tog det bara någon minut innan hon hade somnat in. Men hon såg fortfarande lika levande ut.

Dom lade ner henne i en kartong och hela vägen hem var den varm. Hon värmde fortfarande, fast hon var död... Tillochmed när jag kramade henne hejdå innan vi gravsatte henne kändes hon levande.

Hon låg så fint och det såg ut som hon sov, men om man tittade närmare såg man att hon inte andades...

Denna dag har vart lagom jobbigt. Har vart väldigt trött hela dagen. Det går an så länge man är övertrött men det är sen när det känns som om man ska somna som det börjar vara illa.

Morgondagen blir förhoppningsvis bättre. Vi har en lektion på hela dagen. Jag och Lisa lyckades slingra oss ur matten för annars skulle vi ha en lektion på morgonen och en typ vid halv tre och det orkade vi inte.

Det stod mellan att få ledigt eller att skolka, så det var ju bra att vi frågade.

Men ivn slipper vi inte. Det är illa men smällar man får ta. Fan vad tråkigt det är. Jag vill inte.. men nu är det iaf bara en och en halv timme man måste genomlida. Kanske överlever.