Idag var jag på trafiksäkerhetskurs med min klass. Något som alla tvåor måste ha nu för tiden i min skola. Efter den kan jag säga att man var väldigt avskräckt för allt som har med vägar att göra. Visst visste jag att det är farligt att köra bil men man har aldrig riktigt tänkt på HUR farligt. För första gången på flera år använde jag bälte i bussen igen! Det kändes hela tiden som jag skulle börja gråta där jag satt. Har vart väldigt överkänslig hela dagen, kanske berodde på det.

Hur som. Förutom att sitta och hålla tillbaka tårarna fick jag lära mig att hjärtpumpa. Hela klassen hade varsin docka som man tryckte på. Alla i takt. Det lät kul. Så nu kan jag det oxå. Riskfritt att kolapsa vid mig. Eller egentligen inte, för min docka fick ingen luft när jag blåste. Fast det berodde egentligen på att den läckte :p

I brist på annat satt jag alldeles nyss och kollade in andras bloggar på bloggagratis. Typ första gången jag gör det. På en killes sida som för tillfället ligger som nummer två bland populäraste blogg har det bara idag varit nästan 500 besökare. Och han är nummer två!!

Om jag ska vara ärlig så vågar jag inte gå in på den vars blogg ligger först. Det är deprimerande att se att bara tvåan denna månad har haft 100 gånger mer besökare än mig.

Och det är ingen tävling, jag vet. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att tävla i precis allt. För sån är jag. Men tillbaka till ämnet.

En sak som slog mig var hur många personer en bloggare med 1000 besökare per dag kan påverka. Då måste man verkligen tänka på vad man skriver. Om man till exempel skriver något elakt om en känd person så kanske hälften av dom som läser inlägget kommer tycka att det är rätt. Det är 500 stycken!

Altså innebär känd blogg oxå stort ansvar. Många dumma personer går på precis vad som helst som någon annan säger. Jag är många gånger en sån person.

Så ansvar som sagt. Inte bara makt. Även fast det kanske främst är det. Men jag är nog trots allt glad att min lilla blogg är just liten. Är inte beredd att påverka så många. Inte än iaf. Visserligen innebär det att jag inte får vara bäst men det är nog trots allt lika bra.

Jag vet att du känner mig så då är det väl inte mer än rätt att du säger vem du är.
Eller vågar du kanske inte?

Vem fan är du Melissa?

Och äntligen har Lisa och jag bakat cheesecake. Det känns som att det är på tiden att vi gör nått vi planerar att vi ska göra. Just detta har vi till exempel planerat att göra ett halvår eller nått. Så äntligen blev det som sagt av, eller egentligen i förrgår. Idag åt vi den bara.

Den var god :D

Denna dag har inte alls vart bra. För det första så är jag fortfarande sjuk. Åkte till vårdcentralen imorse och fick utskrivet mediciner mot det. Har tydligen någon halsinflamation, men det är mer än det som känns dåligt i mig. Faktum är att det var längesen jag hade såhär ont.

Men vad som är ännu värre med just denhär dagen är att det var exakt ett år sedan min morfar dog. Jag kan inte fatta att det har gått så länge. Det känns som det var igår. Sist jag såg honom var han vithårig och utan löständer vilket fick honom att se jättegammal ut. Jag kände inte alls igen honom. Han bara halvlåg i sin sjukhussäng. Han var för svag för att sitta upp men kunde inte ligga ner heller för att han inte kunde hosta då. Och han hostade konstant. Rosslande andetag som samtidigt lät så svaga. Jag kände inte igen honom. Visst såg jag att det var morfar som låg där men samtidigt stämde det inte alls överens med min bild av honom. Han skulle inte vara sjuk. Morfar hade alltid varit ung, vältränad och i fysisk toppform. Dessutom skrattade han alltid. Jag saknade det skrattet när man låg där på sin dödsbädd. Jag saknar honom så jävla mycket!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när man saknar någon så mycket att man inte ser någon glädje i livet? Hur ska man kunna gå vidare vetandes att man aldrig någonsin får se dom man älskar mest i hela världen igen? Hur överlever man något sådant?

Varför varför varför? Kan någon tala om det för mig? Varför? Varför pappa och varför morfar? Varför?

Jag älskar er så

Jag saknar er så

Att vara sjuk kan ha två sidor. Den ena är att man får vara hemma, kan slöa hur mycket man vill och slipper vara i skolan. Men den uppskattas bara om man är lagom sjuk, så sjuk att man inte orkar gå till skolan men samtidigt inte så sjuk att man inte orkar någonting och har så ont i tex huvudet att man inte kan tänka. Dessutom så tröttnar man på att vara lagom sjuk oxå. Det blir så ensamt att vara hemma när alla man känner är i skolan. Så det positiva med att vara sjuk håller max två i dagar.

Några av dom negativa sakerna har jag redan räknat upp. Ingen annan är hemma och då blir det väldigt lätt väldigt ensamt. Dessutom är det aldrig kul att må dåligt. Om det ses som någon dåligt så missar man oxå mycket av det man lär sig i skolan. Visst, det är skönt för stunden men det är väldigt jobbigt att jobba ikapp det sen... om man ens orkar det. En negativ sak med mig när jag är sjuk är dessutom att jag aldrig blir frisk.

För jag är fortfarande inte alls bra, och idag är det onsdag. Det var exakt en vecka sen jag gick hem från skolan och jag har inte blivit mycket bättre sen dess. Förra lördagen hade jag feber och fredagen innan det var jag inte heller i skolan. Så om man räknar ihop det har jag nog vart sjuk i snart två veckor.

Det är väldigt mycket för länge för att det ska gillas som positivt!

Fan fan fan. Jag hatar allt, alla och framförallt mig själv. Men det gör jag inte, och det är kanske det jag hatar mest. Fan. Jag hatar det här, att jag aldrig kan sluta gråta, aldrig tillåta mig själv att vara lycklig, om så bara för en sekund. Att jag aldrig kan eller kommer kunna gå vidare.

Jag försöker resa på mig, och när jag till sist lyckas så är det något som gör krokben för mig igen. Jag klarar inte av att vara lycklig. Ibland känns det för jobbigt att ens försöka. Jag vill inte vara lycklig, det är bara att inse det nu. Eller visst vill jag det, men jag kan verkligen inte förstå hur jag någonsin ska kunna bli det efter allt som hänt. När jag tittar på kort på mig själv som liten skrattar jag alltid, jag kunde nog knappast vart mer lycklig. Jag hade en familj som älskade mig mest av allt i världen och som jag älskade lika högt. Jag visste inte vad död var för något. Den första jag kände som dog var min granne, jag kunde inte ens hans namn utan kallade honom för Sotaren för att han jobbat som det en gång i tiden. Men det var långt innan jag föddes. Han var gammal, över 80 när han dog.

Den andra som dog var min katt. Hjalmar hette han. När dom på dagis frågade varför jag var ledsen så sa jag att det var för att min storebror hade dött. Då blev dom alldeles tysta. Men han hade vart som en storebror för mig, eller i alla fall något liknande. Jag brukade gunga honom, dansa med honom och till och med åka pulka med honom. En gång önskade jag att han var död, det var inte för att jag inte ville ha honom kvar hos mig, det var mer för att jag ville veta hur det kändes när någon man älskade dog. Självklart ville jag att han skulle återupplivas på en gång efter det. När han dog insåg jag att döda inte kan bli återupplivade och jag har för alltid ångrat att jag önskade livet ur honom. Även fast jag inte menade det.

Då insåg jag vad saknad var, jag trodde inte att man kunde sakna någon så mycket. Ändå hade jag så fel. Den person som dog efter honom skulle jag komma att sakna så mycket mer. Kanske just för att han var min pappa. Den person i hela världen jag älskade mest. Det går inte att beskriva i ord hur det känns att förlora någon man älskar så högt. Det känns som om det är man själv som dör och även fast man vet att det inte är det så önskar man att det var så så man skulle slippa känna en så fruktansvärd smärta.

När mamma kom in i mitt rum den där natten i december så visste jag redan att pappa var död. ”Är han död nu?” frågade jag och mamma sa att det var han. Men jag visste det redan. Det var hemskt att veta. Att sedan se honom var nästan lika hemskt. Jag, mamma, farmor och farfar var det i det lilla rummet. Och pappa såklart. Men han låg i kistan. Den var stängd, när begravningsentreprenören skulle ta av locket höll jag nästan på att svimma. Jag visste att det bara var pappa jag skulle få se men det var första gången jag skulle få se honom död. Jag ville inte se honom död. Jag ville att han skulle leva. Att han skulle sätta sig upp och ge mig en kram. Men det skulle han aldrig mer göra igen. I kistan låg bara det som en gång varit min älskade pappa. Men han var död, min pappa var död. Farmor och farfars son. Deras lilla pojke. Död.

Det går inte att beskriva farmors blick när hon stod där och tittade på honom. Det var samma blick som hon haft på sjukhuset när han legat där svårt sjuk. Hon hade också vetat, precis som jag. Mamma sa att hon aldrig hade insett att pappa skulle dö förrän dom allra sista dagarna. Elin förstod det inte förrän mamma berättade det för henne. Men hon var bara 10 år. Ingen tioåring borde få se sin pappa dö, ingen tolvåring heller för den delen. Jag var 12 år. Det har snart gått fem år sen min pappa dog. Ändå kan jag inte fatta det, om nätterna drömmer jag om honom. Jag drömmer att jag kramar honom och att han skrattar som han alltid gjorde. Jag vill inte sluta drömma. Det är bara där jag kan leva det liv jag vill leva. Vara så lycklig som jag vill vara. När morfar dog för snart ett år sedan kändes det som om allt det hemska med pappa återupprepades igen. Han dog också i cancer. Han var också ung innan kan blev sjuk. Dom var så lika min pappa och min morfar. På alla sätt.  Men framförallt så fick han bli den fadersfigur jag saknade. Han blev ju aldrig min pappa, han blev istället väldigt mycket morfar. Jag älskade honom så mycket man någonsin kan älska sin morfar.

Men nu är dom båda döda. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle få ha en pappa. Eller så kanske det inte var rättvist att jag skulle få fortsätta vara så lycklig som jag var innan jag fyllde 6 år. Det kanske finns en lag som säger att ingen ska få gå igenom livet helt igenom lycklig. Isåfall kan jag säga att den lagen lyckades med mig i alla fall. Jag kommer aldrig någonsin kunna kalla mig själv lycklig igen. Inte utan pappa och inte utan morfar.

Fan vad bra jag känner mig, rent egomässigt. Just nu känns det inte som det är något i världen som kan stoppa mig. Jag klarar vad som helst.

Se upp för här kommer jag :D