Sitter på jobbet. Kom precis hit efter att ha suttit på stationen en stund och dessförinnan sovit på tåget och bussen. Jag kom på det tidiga tåget till Norrköping som går vidare till Linköping sen, och där finns det olika klasser, tydligen. Och jag satte mig i klass 1 på övre våningen. Kände på en gång när jag kom upp där att jag inte passade in, alla där såg så viktiga ut i sina kostymer och varsin laptop i knät, men eftersom jag inte kände för att gå ner igen och trängas på den överfulla undre våningen satt jag kvar där uppe. När konduktören kom var jag lite orolig att hon skulle säga till mig att gå, men hon sa inget, men sa att det fanns frukost att ta (för de som åkte första klass på riktigt då såklart antar jag). När jag såg frukosten de andra åt tog sig en plan form i mitt huvud och jag bestämde mig för att sno en påse med frukost. När tåget stannade i Norrköping tog jag så en påse och gick ner, kände mig som en riktig tjuv och var övertygad om att jag skulle bli tagen på bar gärning, hur nu det skulle gå till? Hur som helst fick jag med mig min macka, som jag planerar att äta i eftermiddag. Dock låg det ingen dricka i min påse som jag hade hoppats på. Men det är sånt man får leva med.

Idag har jag som mål att ringa minst 100 samtal, för att hinna det borde jag väl kanske sätta igång.

Ha en bra dag!

Sitter på jobbet och är uttråkad. Det börjar kännas mer och mer hopplöst det här. Alla som man ringer till är ovänliga och otacksamma och alla verkar tro att man ska lura dem på alla deras pengar, därför gör de säkrast i att lägga på i örat på mig.

Nej usch. Ringde nyss tillbaka till en kund som förut verkade intressrad och som jag skickade mejl till. Men icke där heller.

Kanske är det jag som gör fel men det börja kännas rätt omöjligt att tjäna pengar inom den här branchen. För att lyckas tror jag att man måste vara envis och helst köra över den man pratar med och absolut inte bry sig om ifall de blir otrevliga utan helt enkelt bara förtsätta tjata(förklara vad produkten innebär). Men jag är inte så, om en kund säger nej redan från början lägger jag hellre på. Jag vill inte tvinga på någon något de inte vill ha. Och även om jag har lärt mig att inte ta emot den skit som folk kastar emot mig så tar man ändå illa upp. Jag gör bara mitt jobb, men det är ingen som verkar fatta det. För dom är jag bara en sån där irriterande person som ringer och stör och förmodligen bara tänker lura dem. Det värsta är att jag förstår dem!

Men nu är jag negativ, och det vet jag. Men den här veckan har gått så jävla set! Men om ett par timmar får jag åka hem och förhoppningsvis sover jag inte så hårt på tåget att jag hamnar i Sala, som är slutstationen för mitt tåg.

Nu ska jag jobba lite till. Forhoppningsvis finns det någon som är lite intresserad eller åtminstone lite trevlig att prata med så jag blir på bättre humör.

Men nog om mig, hur har er dag varit? =)

Jag vet inte hur jag ska förklara det, även om det är väldigt enkelt är det svårt att beskriva känslan det innebär... saknaden, den enorma saknaden. För stor att leva med..

Min pappa skulle ha fyllt 50 år idag, pappas tvillingbror fyller 50 idag, men pappa blev bara 43 innan han dog i den hjärntumör han kämpat mot i 6 år. Idag skulle vi ha haft en stor fest, eller kanske redan igår eftersom det är söndag idag. Men den hade nog fortsatt långt in på natten idag. Det hade varit likt min pappa, han älskade att vara omgiven av släkt och vänner mitt i händelsernas centrum. Och han hade antagligen skrattat hela kvällen, för det gjorde han alltid. Jag älskade hans skratt.

Men istället för att ge honom frukost på sängen imorse, istället för att ge honom en kram och säga grattis fick jag hälsa på honom på kyrkogården. Istället för att säga hur mycket jag älskade pappa till honom fick jag säga det till en kall sten med pappas namn inristat. Det var fullt med blommor redan vid 12 när vi var där. Alla de blommor pappa borde ha fått ta emot här hemma stod nu på kyrkogården som ett bevis på att någon som inte borde ha fått dö gjorde det ändå. 

Livet är inte rättvist på något sätt. Livet är grymt och fullt av lidande och det var längesen det var lätt att leva. För mig slutade det vara lätt när jag var 6 år och pappa fick sin cancer. Idag är jag 19 och det var snart 7 år sen pappa dog, min älskade pappa. Den mest älskade människan i världen. Iallafall i hela min värld. Inget kan någonsin fylla den saknaden, den enorma smärtan av att aldrig mer få träffa den person man älskar högst. Jag skulle gett vad som helst för att få se honom igen, få ge honom en kram. Till och med mitt eget liv.

Kommer jag någonsin få se dig igen pappa?

Kom precis hem från jobbet. Haha känns rätt tufft att skriva det, även om jag har jobbat där i ett par veckor nu. Jag känner att mina blogginlägg blir allt glesare, så jag tänkte passa på att uppdatera nu medans jag kom ihåg det och hade tid. För just nu känns det som att tiden är en bristvara. Även om jag fortfarande tycker att mitt jobb är rätt kul så kan jag även känna att det är så mycket tid som försvinner av att vara där, för att inte tala om den tid som går åt till resandet varje dag. Det är ju ett par timmar som försvinner, minst. Samtidigt kan jag känna att jag skulle bli väldigt rastlös av att bara gå hemma, så det känns bra att ha nåt att göra på dagarna. Dessutom ser det bra ut på papper att jag har ett jobb, det gör det lättare att få andra jobb i framtiden.

Så jag försöker se det så, jag gör det för min egen skull, min framtid. Dessutom har jag ju lärt mig mycket, och nu kan jag iallafall konstatera att jag inte längre är rädd för att ringa till folk. För med ca 100 samtal per dag så blir man rätt van!

Som sagt har jag fullt upp i mitt liv just nu, främst med jobb. Jag önskar att jag hade haft mer tid och ork att till exempel träffa kompisar, för just nu känner jag att det är det som blir lidande. Och helgerna är allt för korta! Förra helgen försvann på ett ögonblick, det var firandet av Christines födelsedag, släktträff och träffa Natta. Och helgen som kommer nu verkar bli lika fullsmockad den, men det är även vad jag hoppas på!