Vem hade trott för ett halvår sen att det var såhär det skulle bli?

Inte jag iaf. Ändå är jag så väldigt glad för det <3

Idag fyller min blogg 1 år. Grattis på den. Men framför allt grattis till mig, skaparen och hjärnan bakom jobbet. Ca 150 bloggar har det blivit. Inte dåligt ändå.

Nu hade jag från början tänkt att skriva om allt bra och dåligt som har hänt dethär året men så fastnade alla ord i halsen på mig. Förresten skulle jag hur jag än försökte bara kunna skriva om dom dåliga sakerna och då skulle alla som läste det tycka att "det var förskräckligt vilken liten gnällspik som tror att hon har det sämst i världen".

Så jag ska låta bli.

Och trots allt dåligt som hänt så har det varit några ljusglimtar i mitt liv. Jag har fått nya jättefina kompisar och har dessutom blivit ett år äldre och visare.

För precis ett år sen satt jag på exakt samma stol som nu och tyckte synd om mig själv för att det var molnigt och att jag då inte blev brun. Ett år senare har jag iaf vett att inte prata högt om det. För ett år sen så trodde jag att jag skulle gå på flens gymnasium tillsammans med massa folk jag inte har pratat med sen dess. Då trodde jag fortfarande att hoppet inte var helt ute för det lilla gäng vi var i nian. Mycket var annorlunda nu när man tänker på det. För ett år sen fanns morfar...

Av någon anledning tycker jag inte om att prata högt om vissa saker. Jag vågar helt enkelt inte. Vågar inte prata om allt som går bra eller allt som är skört. Då inbillar jag mig att någon högre makt ska bevisa för mig att bara för att det är bra just nu kan det mycket väl bli sämre. Det är svårt att förklara. Och även fast jag inte tror på någon högre makt så tror jag på detta. Jag inbillar mig att det var mitt fel att pappa dog för att jag skrev att han var sjuk och hoppades att han skulle bli bra. Jag inbillar mig oxå att morfar dog för att jag skrev i min blogg att han låg på sjukhus. Allt är mycket lättare att leva med om det finns anledningar till varför det är som det är. Om det inte finns några förklaringar lär man sig att hitta på egna.

Därför kan jag inte skriva om allt bra som händer i mitt liv. Jag är för rädd för att förstöra det...

Jämt, jämt, jämt. Alla dessa skrik. Jag står inte ut. Klarar inte av att lyssna på alla dessa höjda röster dag ut och dag in. Ändå är det jag som skriker både högst och mest. Varför? Om jag bara visste... Alltid finns det något att bli arg över. Det är som om jag inte kan kontrollera min ilska. Jag vet att jag har fel, vet att om det hade vart ombytta roller så hade jag iaf vart minst lika förbannad. Ändå kan jag inte sluta skrika. Det gör mig bara argare.

Ibland blir jag verkligen rädd för mig själv...

Jag är så jävla rastlös. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte sitta kvar här men vill samtidigt inte göra något annat mer lockande. Kanske skulle gå upp till tv:n iaf. Där sitter man åtminstone bättre...

Och så är nästan hela juli förbi oxå. Om exakt en månad börjar skolan. Fan. Det ser jag inte fram emot det minsta faktiskt. Jag älskar sommaren. Bara sommaren. Det är den tid på året då det är som lättast att leva. Till på köpet så är det exakt 5 månader kvar till Julafton idag oxå. Det kan tyckas lite men det känns som om det inte var Jul för alls längesen och det var 7 månader sen...

Fan, tiden går så fort. Visst hinner man väl med endel, men är det verkligen sånt man kommer komma ihåg när man blir gammal? Undra vad man kommer komma ihåg då förresten...

Hur som helst. Det jag vill säga är att tiden går alldeles för fort och snart är sommaren förbi och skolan börjar och då kommer snart snön.

Negativ? Mycket möjligt.

Allt känns skit nu. Det som kändes så bra. Förlåt mig. Varför sa jag allt detdär? Jag var orolig för Dig. Men ibland mår man bäst av att inte få sanningen kastad rakt i ansiktet. Ibland är det bättre att låtsas att allt är bättre än vad det är. Att kanske inte tänka på det. Förlåt mig. Dessutom har man alltid en tendens att överdriva när man är arg. Allt man ser är rött. Det enda man vill är att såra. Men det går över på ett ögonblick. Och sen måste man ångra alla ord, ångra dom så mycket att man önskar att någon kunde klippa av tungan mig.

Jag vet att jag borde säga allt det här till Dig istället för att skriva en blogg som Du förmodligen ändå aldrig kommer läsa. Men jag blev tvungen att få ur mig allt. Allt hemskt jag kände. Förlåt förlåt förlåt!

Jag hatar när vi bråkar. Jag gör det verkligen. Ändå gör vi det varje dag. Och om vad? Alltid är det något meningslöst iaf. För när det kommer till viktigare saker håller vi ofta med varandra. Och vi kan ju verkligen ha skitkul ihop. Så vad var det idag? En dator? Och så skriker vi så att halsarna blir hesa och grannarna döva. Jag vill inte ha det så. Jag älskar ju dig så jävla mycket. Hoppas du vet om det.

Förlåt mig än en gång Lillasyster. Jag älskar dig.

Om precis en vecka fyller min blogg ett år. Otroligt att jag orkat hålla på så länge. Är stolt över mig själv. Grattis.

Jag kan inte beskriva det som håller på att hända. Nått håller på att förändras. Med mig, med allt. Just nu känns det som om allt händer för första gången.

Bra eller dåligt, jag vet inte.