Jävla skit, jag hatar mig själv! Just nu för att jag alltid skjuter upp saker alldeles för länge. Till exempel har jag nu haft hela påsklovet på mig att göra saker jag ligger efter med i skolan. Men ändå så sitter jag här nu. Utan att så mycket som ha tittat på en läxa förrän idag förutom en gång. Men en gång räcker inte, särskilt inte om man bara tittar.

Istället väntar jag in ett tillfälle då jag faktiskt tror att det kommer vara roligare att göra läxor. Men jag lär mig aldrig, läxor är aldrig kul!

Usch och fy för läxor, jag förstår faktiskt inte varför man har dom. Är man inte i skolan så det räcker iaf? Utan alla jävla läxor som tar upp kvällstid oxå. Vad fan begär dom? Räcker det inte med att dom tar dagarna ifrån oss? Ska vi inte ens få ledigt på kvällarna och loven?

Men vad hjälper det att klaga? Det är ändå ingen som bryr sig om vad en omyndig unge säger, en som ändå inte kan rösta. Men jag KAN rösta i nästa val så politikerna borde bry sig. Och jag vill inte ha läxor. 

Hur som helst måste jag väl göra mina läxor nu istället. Dessutom hade jag massa jag redan låg efter i, men inte ens det kunde jag göra nått åt på lovet.

Men lov är ändå lov, då ska man ju inte tänka på skolan...

Vad mycket lättare det är att blogga än göra läxor. Bara skriva det som faller en in, kanske förstår den som läser kanske inte. Men jag brukar inte bekymra mig för mycket över det.

Hur som helst så ska jag sammanfatta min dag idag. Var hos släkt och hälsade på. Alltid trevligt och nu är jag mätt. När jag kom hem startade inte min moppe för att batteriet är dött och lisa kom och körde hem sin som fungerar. Jag lyckades slå mig själv i huvudet med hjälp av en dörrkant så nu består min panna delvis av en hack och en bula.

Och så var det dags igen. Men om jag ska vara ärlig så har jag nog känt det ett tag. Fan vad jag hatar att må såhär dåligt. Det är mycket enklare när man tror man är glad, innan man inser att det bara var en sköld. Att det bara var tillfälligt. Även fast det inte är på riktigt.

Livet är så mycket lättare utan all denna ångest, alla tårar och alla tankar som aldrig lämnar mig ifred. Som tänker att om, om livet ändå gått lite mer som jag velat. Jag önskade aldrig om mycket, bara att jag skulle få ha kvar dom jag älskade hos mig. Men inte ens det fick jag. Det är fortfarande det enda jag önskar om, fast jag vet att jag aldrig kommer få träffa dom igen. Det gör så ont i mig att tänka på, en tanke som är för svår att tänka.

Jag hatar att leva. Jag hatar att vara ledsen. Jag hatar att sakna. Jag hatar mig själv.

Jag förstår dom som tar livet av sig, för när man mår så jävla dåligt så är det fan inte värt att leva. Man ser bara ett enda stort mörker, man är blind för allt annat. Som ett stort svart rum utan varken fönster eller dörrar och där, totalt ensam i ett hörn sitter jag. Jag skriker och slår i väggen för att någon ska höra mig men inget hörs ut, det är iaf ingen som hör. Rummet krymper och jag får svårt att andas. Plötsligt öppnar sig ett hål i golvet, jag har ingen aning om vart vägen leder men som jag kan se det är det min enda chans. Jag hoppar, rakt ner i döden. Och varför? För att jag hoppas på att döden inte kan vara lika grym som livet. Kanske borde jag stannat i rummet, fortsatt och skrika tills någon faktiskt hörde. Men det får jag aldrig veta, för när jag väl hoppat finns det ingen återvändo.

Men vad är det då som får endel att fortsätta kämpa? Att inte hoppa? Tro att allt kommer bli bättre?

Det är kärlek, kärleken till dom man älskar. Det skulle vara alltför hemskt att göra så mot dom. Tvinga dom att sakna mig. För jag vet hur hemskt det är att sakna någon så mycket. Så mycket att man bara önskar att få följa efter den man saknar in i döden. Bara för att få se den igen. Jag skulle kunna dö för att säga att jag älskar dom jag saknar.

Jag älskar er pappa och morfar. Men det är försent nu...

Undra vad alla världens människor gör just nu... Någon föds medans någon dör. Någon slänger bort sin mat för att den inte var god nog samtidigt som en annan stackare med utstickande revben tuggar på ett ben som hunden lämnat. En annan människa häller sina sopor i floden under tiden som en annan hämtar vatten nedströms. En skogshuggare fäller skog och gör en familj med apor hemlösa.

Fan vad livet är orättvist. Och ju längre jag lever, desto mer inser jag att världen inte består av människor välkomna in i himlen. Att det man alltid önskade när man var liten, Att det skulle bli fred på jorden, bara var ett slöseri på tid.

Det kommer aldrig bli fred, människor kommer aldrig kunna enas om vem som borde vara kung, vilken gud som är den riktiga. För om inte djuren kan sluta bråka om vart revirgränerna går så kommer heller aldrig vi nöja oss med våra revir. Vi är lika mycket djur som djuren.

Jorden kommer gå under innan vi inser att det kanske är upp till alla att göra nåt åt det. Och precis innan det är föresent kommer vi försöka göra nått åt det, vi kommer skylla på varann, säga att det var deras fel när det var lika mycket vårt.

Himlen kommer att färgas grå och snön kommer ha samma färg den. Träden kommer dö och sakta men säkert vi med.

Och ut med havet kommer en ensam gammal person med rynkigt ansikte och krokig rygg gå och muttra för sig själv "Det var bättre förr"

Idag (igår) har jag vart och handlat kläder i tunapark. Syster och mamma var oxå med. Det var trevligt. Jag handlade jeans, en tröja eller nått, bh och solglasögon. Det kändes lite somrigt :D

Som vanligt var det nästan bilresorna som var roligast. Det blir lite familjetid då. Alla pratar om allt och är glada. Önskar att vi hade såna ögonblick oftare.. Fast om jag ska vara ärlig så finns dom ganska ofta utan bil oxå. Bara det att då är det inte alla tre lika ofta. Elin gör antagligen något annat... Det är lite synd.

Ibland önskar jag att jag hade bättre kontakt med min familj. Eller... jag kan ju knappast älska dom mer än jag gör och vise versa men samtidigt så är det något som säger att jag borde umgås mer med dom. Även fast jag kanske umgås med dom mer än normala barn gör...

Men jag vill bara inte bli en sån person när jag blir stor som träffar sin mamma varannan månad och sina syskon hälften så ofta och inte kan hålla reda på telefonnumren till dom i huvudet eller var systerns barn hette!

Lala taha!

Jag är fylld med gladhetskänslor. Denna dag har vart ganska bra egentligen. Jag lyssnar på bra musik man blir glad av, det är början av lovet och det är jättelångt kvar tills skolan börjar, vi hade väldigt trevligt främande idag, såna man inte träffar alltför ofta, jag chattar med folk jag älskar, mamma sitter bakom mig och henne älskar jag oxå. Kanske mest av alla.

Tänk vad många jag älskar! Jag älskar att älska! Och våga inte misstolka det. Men ibland  är det faktiskt inte så förskräckligt hemskt att leva.

Idag är det påskafton. Av någon anledning känns det rätt bra. Vet dock ej varför eftersom det inte händer nått speciellt idag alls... Jag fick inte ens ett gömt påskägg fullt med godis imorse :P Det var lite jobbigt. Men jag förlåter mamma som glömt att köpa godis. Men hon är i katrineholm så hon kanske köper det nu, godis altså. Hoppas det. Så får väl Elin och jag låsa in oss på våra rum tills mamma hunnit gömma äggen. Hoppas det blir så iaf. Jag kanske förresten skulle städa lite innan hon kommer tillbaka så hon blir glad... jaja, jag gör det snart.

Vad ska jag göra idag då? Städa antagligen för imorn får vi främmande, det ska bli trevligt. Jag har inte träffat dom sen i somras. Men hoppas det händer nått annat än städning för det är egentligen ganska så tråkigt. Det är ju trots allt påsk. Då måste man ju göra nått kul.

Det är bara synd att det är så förbannat kallt annars kunde man ju gått en promenad eller nått men det är så tråkigt när man måste ha 10 kg kläder på sig.

Jaja nu ska jag sluta skriva, märker att jag ändå inte har nått att skriva om. Men glad påsk till er som orkat läsa enda hit!

Jag glömde bort att säga att det är långfredag idag. Så jag gör det nu istället till alla dom som bryr sig men inte vet om det. Det är långfredag! Iaf var det det för jesus när han hängde på korset, om man nu tror på sånt. Men om man tänker på alla dom som faktiskt blev korsfästa och dödade på det sättet förr i tiden så är det oxå ganska hemskt. Vare sig det är jesus eller inte. Jag skulle nog förresten oxå tyckt det vart ganska långt och hänga uppspikad en hel dag.

Och av någon anledning så ska alla övriga som aldrig blivit korsfästa förut just idag vara ledsna och deprimerade för guds sons skull. Dessvärre har inte mig dag varit så lång. Om man tänker på att skolstarten snart närmar sig igen så har den nog vart för kort. Däremot har den vart ganska tråkig. Undra om jesus hade tråkigt...