Jag blev glatt överraskad. Klickade fram min bloggsida för att kolla hur många som läst den och såg att det vart 139 besökare på min sida bara idag. 220 igår, 819 denna månad. Det måste vara något slags personligt rekort. Snacka om att jag blev chockad!

Och misstänksam, när jag skrev in för en kompis sida för att kolla om samma sak hänt där visade det sig att det faktiskt gjort det. Jävla skit! Så jag kanske inte blivit så extremt populär som jag först trott. Men man vet ju aldrig. Speciellt med tanke på att det inte hänt på alla bloggar... Men med tanke på att jag aldrig skriver något här så skulle det ju vara väldigt konstigt.

Äntligen äntligen är det lov :D

Jag har inga ord, ingenting som kan beskriva vad jag känner. För tillfället känner jag mig mest tom. Med total avsaknad av känslor. Så är det naturligtvis inte. Jag har gått och bävat så för den här dagen i nästan ett år att jag nog blivit rädd för den. Jag hade trott att jag skulle bryta ihop, kanske jag oxå ville det. Men ingenting. Jag känner mig fortfarande ledsen men det är som om jag har glömt bort hur man visar det. Jag tror helt enkelt inte jag skulle klara av det idag. Den här dagen är tillräckligt jobbig som den är, utan tårar.

En annan faktor till denna känsla av tomhet kan vara det som hände i förrgår. Då var jag så ledsen att jag var säker på att botten var nådd och att jag aldrig skulle klara att resa mig igen. Efter det har jag inte vågat visa mina känslor. Känslorna finns ju fortfarande där, men jag visar de inte. Jag lever i en låtsasvärld där jag låtsas att allt är bra trots att jag känner att det inte alls är det. Men jag vågar inte, vågar inte ramla ner i mörkret igen. Jag klarar inte det. För jag vet inte om jag skulle orka resa på mig igen...

Och så bär det av till pappa. Hälsa på honom på hans dödsdag.

Idag är det 1827 dagar sen jag träffade honom...

Jag drömde om dig igen pappa. Drömde att du levde. När jag vaknade så grät jag.

Varför var det tvunget att bli just du? Jag önskar så att det varit jag. Det har jag alltid gjort.

Varför kunde inte jag fått dö i ditt ställe pappa?

Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja. För två timmar sedan skulle orden ha flödat ur mig tillsammans med tårarna. Men nu har dom sinat, liksom orden. Men jag känner fortfarande ett behov av att berätta för någon om mina känslor, kanske därför jag skriver på denna blogg som ändå ingen läser.

Mamma föreslog tidigare idag när allt kändes som värst att jag borde gå och se någon, en kurator. För att kunna prata och få ur mig allt jag känner. För det är inte lite det.

Men jag vet inte, kanske är jag som mormor och känner mig svag som måste ta hjälp av någon. Men samtidigt kanske det är bättre än att gå runt och bära allt inom sig eller kanske ännu värre, vara en jävla skitspridare och lägga mina problem på andra. Jag ska fundera på det. Mitt minne fungerar inte längre som det ska men jag har för mig att förra gången funkade det inte så bra...

Men för mammas skull ska jag tänka på saken. Jag vill inte att hon ska bli ledsen bara för att jag inte kan vara glad.

Idag är det den sjunde december. Det är den här perioden på året jag hatar mest. November-December. Varför? Därför:

För 5 år sedan hade pappa haft sin cancer i sex år

Då hade han legat på sjukhus i över en månad

För 5 år sedan fanns det fortfarande hopp även om jag inte längre vågade hoppas

Men då fanns det som sagt fortfarande hopp

För exakt 5 år sedan var sista gången jag träffade pappa någonsin

Imorn för 5 år sedan var pappa så sjuk att mamma inte ville låta oss träffa honom. Hon trodde fortfarande att han skulle bli bra. Det trodde inte jag, jag tjatade på henne och hon lovade att jag skulle få träffa pappa dagen efter det.

Den natten kom hon in till mig. Hon sa inget, jag visste ändå. Jag frågade "Är han död nu?" Mamma bara nickade.

För 5 år sedan minus två dagar dog min pappa. Mamma var vid hans sida.

Jag var hos honom på sjukhuset varje dag men det kändes aldrig som jag hann säga hejdå.

Jag har inte träffat honom på 1825 dagar. Det är ca en tredjedel av mitt liv. Har det redan gått så länge?

Jag faller

Marken under mig kommer närmare

Falller och faller

Snart är jag död

Vem är jag? Det är vad jag sitter och funderar på nu. Vem jag är. Är jag verkligen den person som andra ser? Och hur ser dom på mig?

Ser dom på samma sätt på mig som jag gör?

Gör ni det??

Jag tror knappt det, ibland känns det inte ens som om jag känner mig själv. Inte heller att mina närmaste gör det.

Men det kanske är så, att man inte kan lära känna en person fullt ut. Ändå har jag så mycket inom mig som jag inte kan prata med någon om. Kanske vill jag inte vara den som öser mina problem över andra och kanske på så sätt ge dom problem. Ibland har jag försökt. Endel har lyssnat, medan andra har stängt öronen och vägrat förstå. Kanske för att dom inte kan.

Det kanske är så att endel är väldigt djupa av sig, går och bär på alla dessa tankar som tänks fram och tillbaka. Medan andra helt enkelt inte kan det. De tänker mer på alldagliga saker som vad det blir till mat och vilka kläder man ska ha på sig. Jag kan inte låta bli att undra om inte det måste bli tråkigt i längden. Fast vad vet jag, jag som är en av de där djupa personerna. För så mycket vet jag om mig själv.

Men jag undrar om alla verkligen vet det. Ibland känns det som att så fort jag går ut så sätter jag på mig ett leende. Det är lika naturligt som sminket, och kanske fungerar det som ett slags smink. Ibland känns det naturligt, leendet på läpparna, men minst lika ofta känns det som om det bara är en mask. Ett falskt leende för att dölja det som finns under, mitt rätta jag.

Och då är jag tillbaka vid mitt första dilema: Vem är jag?

Vem fan är jag egentligen? Är jag verkligen mig själv?

Jag vet inte, för jag vet inte vem jag är. Dock känns det som om jag är mig själv mer idag än jag var förr i tiden. Då kunde jag må dåligt över vem jag var. Nu har jag accepterat vem jag är lite mer. Kanske för att jag insett att jag alltid kommer vara jag. Hur mycket jag än försöker ändra på mig.

Men skulle jag vart lyckligare om jag varit någon annan Sara? Om jag gjort andra val i livet? Jag vet inte vad.. inte heller lär jag få svar på det om man inte får en andra chans och då vet jag inte vad jag skulle vilja ändra. Det enda jag skulle vilja göra är att ge pappa en kram och säga att jag älskar honom en gång till, eller hundra, eller tusen...

Jag tror mycket att man formas efter sin uppväxt. Det har jag ju själv gjort, jag hade nog inte alls vart samma person om mycket som hänt inte hade gjort det.

Livet har tagit hårt på mig. Format mig. Kanske är det därför jag är en djup person. För att jag tvingats gå igenom och oxå överleva mer än man borde behöva som barn. 

Jag kan inte låta bli att gång på gång undra om jag hade vart lycklig om pappa inte fått cancer. Det känns som det. Att allt hade vart helt perfekt om inte pappa hade blivit sjuk. Om inte han och morfar dött. För vad kunde jag då ha klagat på? Vädret?

Vem är jag?

Jag är en blandning av mamma och pappa. Kanske behöver jag bara vara som lite av båda för att komma på vem jag är. Men är det verkligen så enkelt?