Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är så tyst och mörkt, så öde. Ändå sitter jag uppe såhär sent kväll efter kväll. Kanske tycker jag om att vara ledsen. Jag tror nästan det, det påminner mig om pappa och jag vill aldrig sluta tänka på honom.

Jag är en känslosam person som gråter för mycket, men det slutar alltid med att jag gråter för hans skull. Kanske för att han var den enda som betydde något, han och morfar. Allt annat jag är ledsen över kanske inte spelar någon roll, jag vill tro det. Att jag kommer komma över allt i livet, för jag vet att jag överlevde deras död, även om jag aldrig kommer komma över det.

Jag vet att jag bara är i en svacka just nu, att det kommer kännas bättre igen innan det bär utför nästa gång. Livet är en berg-och-dalbana och anledningen till att jag är i en dal nu är många. Jag hatar novembermörkret, jag blir galen på att bara gå hemma hela dagarna och inte veta vad jag vill göra med mitt liv, men framför allt att jag nyss fick mitt hjärta krossat av en idiot, idioten jag berättade om igår.

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, eller där jag träffade en kille över internet som jag blev "tillsammans med" och dagarna efter att jag träffat honom för första gången började ragga på en av mina närmsta vänner.

Det här gör klart ondast.

Kanske är det för att jag inte förstår hur det gick till, en dag slutade han bara höra av sig, slutade svara när jag hörde av mig. Han hade verkat lite frånvarande redan innan men det var inget jag tänkte närmare på. Nu har jag inte hört ifrån honom på snart en månad. Och jag har ingen aning om varför, även fast jag bad honom svara på det.

Jag hatar det, att inte veta! Om jag hade vetat hade jag kunnat ta det, nu känner jag mig bara bortglömd. Som om jag aldrig betydde något.

Och nu vill jag gå vidare, jag försöker verkligen. Men ändå kan jag inte sluta tänka på honom. Visst kommer jag komma över honom, det vet jag. Men eftersom jag aldrig fick ett riktigt avslut tror ändå min dumma hjärna att det finns en chans att han kommer höra av sig. Varje gång det plingar till i mobilen och jag får ett sms hoppas jag, och varje gång blir jag besviken.

Jag vill gå vidare nu nu nu. Det är därför jag vill festa mer än normalt just nu. Jag vill träffa nya människor, glömma det gamla och börja det nya. Samtidigt så vet jag att det är bättre att inte gå för fort fram när man inte kommit över någon helt, då kanske man gör saker man ångrar. Inte för att jag gjort något sånt, men jag litar inte på att jag inte kommer göra det. Det är det.

"Du förtjänar bättre" är vad jag vill säga till mig själv med detta inlägg, jag förtjänade faktisk inte det här, jag förtjänade iaf att bli dumpad på ett värdigt sätt. För även om vi aldrig riktigt var tillsammans så gillade jag verkligen denna kille. Vad dum jag var som trodde äldre killar skulle vara mer mogna! Kom ihåg Sara, du förtjänar bättre.

Det det gör alla som tror på andra människor men blir sårade just därför. Fan ta er som sårar. Fan ta honom, även om jag fortfarande tycker om honom, fan ta mig.