Till kommentarer av bloggen "Livets största fråga":

Det är klart att man ska leva när man lever. När man är död lever man ju inte längre. Det är ganska logiskt. Jag undrade bara vad som händer efter döden. För det är det ju ingen som vet. Det finns inget rätt och fel. Alla de som säger att Gud är den allsmäktige och lever för att komma till himlen när dom dör kanske gör det i onödan. Kanske finns det ingen himmel. Kanske finns det ingen allsmäktig som bestämmer om vi förtjänar himlen eller helvetet. Eller så är det tvärtom. Att Gud finns, och att alla de som nu förnekar "Guds tro" kommer att brinna i helvetet för evigt. Ingen vet ju!

Kanske fortsätter man leva vidare på något sätt eller så blir allt helt svart. Kanske man till och med återföds som någon annan. Eller så är alla dessa helt fel och det som händer efter döden är något vi människor inte alls ens kan föreställa oss.

Jag vill så gärna tro på att det kommer något mer. Att det bara inte tar slut. Jag vill tro på himlen och på att man där får leva som i Nangiala i Bröderna Lejonhjärta. Jag vill träffa alla de jag saknar igen!

När jag dör vill jag inte att det ska vara det slutgiltiga, jag vill att det ska finnas något mer. Komma något efter döden. Att själva döendet bara är ett steg vi måste ta för att komma vidare.

Jag blir så jävla less på min klass. Det enda dom gör är att klaga. HELA JÄVLA TIDEN!! Visserligen är det långtifrån alla men det räcker med att några förstör för att alla ska bli drabbade.

Visst, dessa "några" är jättetrevliga att prata med på raster och sånt men på lektionerna är det enda dom gör att störa och förstöra. Alltid har dom nått att klaga på. Och alltid är det samma saker. Efter ett och ett halvt år tröttnar man! Det är för långa raster och för korta raster. Det är dåliga lärare och för mycket läxor. Och visst, jag håller med dom i mycket, men att höra på det varje lektion är väldigt jobbigt. Samma gnat och tjat HELA JÄVLA TIDEN.

Jag förstår fördomarna mot Esteter. Dom är skoltrötta, själviska och bryr sig inte alls om någon annan än sig själva. Och om man inte redan är det när man väljer estet får man räkna med att bli det. Allt detta klagade gör mig galen! Endå är det det jag sitter och gör själv nu. Men här tvingas ändå ingen att lyssna på det. Det går inte att stänga öronen. Läsning är frivilligt.

Dagens visdomsord: Ta åt dig av kritik men försök inte ändra på dig själv.

Det börjar med att vi föds

Sen lever vi förhoppningsvis

Och så tar livet slut och vi dör

Men sen då?

Jag är så jävla skoltrött så det finns inte! Trots att allt runt skolan har blivit roligare så hatar jag skolan mer än någonsin nu. Jag hatar lektionerna och jag hatar och behöva plugga och jag hatar attt behöva bry mig. Allt liknar mer och mer vårterminen i 9:an... Då kändes allt såhär oxå. Men skillnaden på nu och då är att då behövde jag inte bry mig, jag hade sökt till en skola där man bara behövde godkänt i svenska, engelska och matte. Det hade jag redan. Då kunde man koncentrera sig på vänner och roliga saker istället.

Nu behöver jag alla betyg jag kan få för att kunna leva ett värdigt liv. Kunna söka jobb och högskola. Jag vet inte om det är den pressen som dödar mig eller vad det är. Kanske är det inte ens skolan. Jag hoppas att det är det. Det känns så bra att ha någonting att skylla på...

Jag kan inte låta bli att sitta här och tänka på en rad ur en sång av Britney Spears "Isn't she lucky, but why does she cry?" Undra varför jag kom att tänka på den... Hur som helst handlar ju hela låten om, som jag tolkat det, att hur kan hon som är så vacker och verkar ha det så bra inte vara annat än lycklig? Kanske är det så att skenet ofta bedrar. Att inte allt är vad det ser ut att vara.

Men är man då lyckligare om man är vacker? Eller för att vända på det, olyckligare om man inte är vacker?

Har världen blivit så ytlig att den mindre ofta tillåter fula personer att vara lyckliga. Eller är det bara jag som fasat över den tanken? Någonting jag fått för mig. Kanske är det bara jag som är så ytlig att jag kan tycka synd om en person som är uppenbart ful.

Men är det då så att vackra personer är lyckligare? Eller hittar dom iallafall bristningar på sig själv? Jag tror faktiskt det. Att även om alla andra tycker att man är fulländad så hittar man nog fortfarande brister hos sig själv. Men betyder det att man borde bli lyckligare av att plastikoperera sig? Eller är det bara tillfällig lycka?

Jag tycker själva konceptet är hemskt. Att bli tvungen att ändra utseende för att bli omtyckt. Om så bara av sig själv. För även om man är vacker så kan man ju vara olycklig för det. Iaf om man ska tro på det Britney Spears sjunger. Och det gör iaf jag. Jag vill tro att lycka inte handlar om hur man ser ut. För vem bestämmer väl egentligen vad som är vackert och inte?

Eller är jag helt ute och cyklar?

Jag faller och faller. När tar det slut? Lyckan känns alltid flyktig. Nu faller jag igen. När ska det ta slut?

Jag är rädd. Rädd för det som har varit och för framtiden. Rädd för mig själv. Jag vågar inte lita på mig själv längre, fast det var det längesen jag gjorde. Jag vill bara skrika, skrika och aldrig sluta skrika. Men när jag gör det så blir jag ännu räddare. För vad ska folk tro.

Jag kanske är psykiskt sjuk, det har jag misstänkt länge. Hur vet man om man är det? För om jag inte är det... vad är det då som är fel på mig? Varför kan inte jag vara glad som alla andra verkar kunna? Varför kan jag inte sluta gråta?

Innerst inne vet jag det. Jag är för ledsen för att vara glad. Mitt liv har präglats av för mycket sorg och saknad. Livet är inte rättvist. Livet är en gåva, men det är svårt att inse det när allt känns skit.

Så har det vart nyår. Hade en liten fest hemma hos mig. Det blev på många sätt precis som jag ville ha det. Men jag var sjuk, hade feber och det var ett stort minus. Men jag piggade på mig på kvällen och lyckades ha kul ändå.

Idag har jag feber igen. Det är ganska tråkigt. Jag är rastlös samtidigt som jag inte orkar göra någoting. Skulle vilja sova men vaknade inte förrän kvart i ett och sov en timme efter det oxå. Kommer antagligen inte kunna sova nu iaf. Får planera framtiden för att hålla mig sysselsatt.

Det är faktiskt det jag gör nu. Gör en lista över alla mina nyårslöften. Men det var svårare än jag trodde och hittils är det väl typ tre. Frågade Lisa om hjälp men det gjorde ingen större skillnad. Får fortsätta klura. Visserligen är det ju faktiskt inte livsnödvändigt att skriva en sånhär lista. Särskilt som nyår var för tre dagar sen och de flesta nöjer sig med att säga dom då. Det hade inte jag tid med. Dessutom älskar jag listor. Gör så många jag kan så ofta jag kan.

Packlistor, julklappslistor, köplistor, attgöralistor både för dagligt bruk och för framtida osv osv. Jag kanske är konstig, särskilt som den sista listan nästan aldrig uppfylls. Då blir jag besviken på mig själv. Men det tar inte bort det roliga i att skriva dom. Så det ska jag återgå till nu. Min Nyårslista.

Jag tycker så synd om dig. Att behöva säga hejdå för alltid är det svåraste man någonsin kan utsättas för. Jag ska inte säga att jag vet hur det känns för det vet ingen förutom du själv. Men jag förstår att du har det jobbigt och jag finns här för dig. För alltid <3