Nu var det ett tag sen jag skrev. Det beror främst på att skolan har startat, man är så slutkörd när man kommer hem att man inte har kraft att ens fundera på att skriva blogg. Jag måste skärpa mig.

Sitter just nu och funderar på om det är värt o sammanfatta tiden som gått. Jag orkar inte skriva någon längre blogg så jag ska försöka att inte dra ut för mycket på den eller skriva för mycket detaljer, den kan jag göra en annan dag vid behov.

Hur som helst så verkar klassen okej iallafall. Sammanlagt är vi 26 stycken, 13 av dom är från min gamla skola. Det finns 8 tjejer och 18 killar.

Jag försökte komma fram till om det var bra eller dåligt att jag redan visste vilka så många var. Jag har fortfarande inte bestämt mig. Det är bra på det sättet att man redan vet hur dom är, vad dom går för o vad dom heter. Det är en trygghet faktiskt. Fast endel av dessa perrsoner kunde jag bara namnet på. Sen var det nackdelarna.. Jag antar att dom är samma som fördelarna. Dom vet vem jag är, dom har en uppfattning om hur jag är. Jag har redan en roll på något sätt. På grund av allt detta är det svårt för mig att börja om från början, jag säger inte att jag vill det, men jag får inte riktigt chansen ens.

Men jag gillar min klass, det verkar faktiskt ganska så bra än så länge. Men sen har jag ju bara kännt dom i åtta dagar.

Lektionerna då, om jag ska vara ärlig så gillar jag inte alls att vara på lektion, alla dom ämnena vi hade på vidåker ser jag ingen glädje i att ha alls. Men skolan är till för att få betyg så jag får väl kämpa. Vissa lektioner verkar än så länge ganska okej, till exempel ensambel och kör. Det främst av den anledningen att man då får prata lite som man vill och göra lite av varje.

Inte bara sitta still o lyssna, det är nog det jag hatar mest med skolan. Bara sitta och titta på sekundvisaren på klockan.

Juste, så var jag ju på Skogsröjet i lördags, fy fan va kul det var. Det ska jag göra till en tradition. Men det finns ganska mycket att berätta om det så jag tar det en annan gång då jag inte håller på att somna.

Ska bara försöka komma ihåg det också.

Nu ska jag sova iallafall.

Puss o kram till er alla som orkade läsa enda ner hit.

Och så var det alla dessa lögner. Jag fattar inte vad det är för vits med att ljuga, för i slutändan kommer ju det mesta fram iallafall. Det är en sak att utelämna vissa saker, det ska jag inte klaga på för det gör jag lika ofta som någon annan, och en och annan vit lögn kan väl oxå vara okay ibland.

Men när det börjar handla om stora saker, som kan såra, då fattar jag inte riktigt det roliga i att ljuga längre. Jag är sårad, ändå kommer jag aldrig få reda på vem som har ljugit för mig. men jag fattar inte vfr... skit samma... orkar inte förklara allt idag, allt är bara så komplicerat.

Sista sommarlovsdagen idag, det känns skit. Jag vill inte att sommarlovet ska vara slut. Det har varit så jävla skönt att ha lov. Bara få göra ingenting när man vill, inte ha dessa krav på sig hela tiden som skolan ställer. Som att göra läxor, gå upp tidigt, vara aktiv på lektionerna o lyssna. Helt enkelt inte få göra vad man vill när man vill, det känns skit nu när man är bortskämd med det.

Skolan är tråkig, man orkar inte lyssna, orkar inte bry sig, fast man egentligen borde. Fan oxå, fan att 9 veckor av lov måste ta slut just imorn. Jag är skoltrött redan innan jag börjat skolan. Men vem vet, det kanske blir jättekul, det är ju ny skola, nya klasskamrater och nya ämnen. Jag kanske kommer stormtrivas, kanske kommer vakna varje morgon med ett leende på läpparna som blir ännu bredare när jag inser att jag ska till skolan även den dagen. Men varför skulle det bli så? Jag har ju aldrig känt så förut, jag är nog helt enkelt inte gjord för att trivas med att gå i skolan. För mig kommer nog alltid tiden man tillbringar i skolan vara en långsam nedräkning tills man får sluta "bara 3 timmar och 18 minuter kvar nu..."

Jag har bestämmt mig för att köpa egen dator, jag har nämligen kommit på att den enda dator min familj äger allt för ofta är upptagen. Jag hatar att dela med mig, jag förväntar mig hela tiden att alla ska lämna ifrån sig datorn så fort jag vill ha den, och blir arg när jag inte får den. Självisk jag vet. Därför är det nog bäst för husfriden att jag skaffar egen dator, bäst för alla helt enkelt. Och jag vill verkigen ha en.

Men att skaffa dator är inget man gör på en halvtimme, iallafall inte jag. Det har jag inte råd med. Alla mina besparningar räcker knappt till halva den dator jag vill ha. Den kostar 6000 kronor, den verkar bra, duger för mig.

Men för att få den så måste jag antagligen spara hela mitt studiebidrag i tre månader eller låna av mamma. Och eftersom jag antagligen inte kommer kunna spara alla pengar så får jag nog räkna med ett halvår. Det känns jobbigt och vänta så länge.

Grattis pappa. Idag skulle du fyllt 47 år. Jag ville åka och hälsa på dej men det fanns aldrig riktigt tillfälle för det. Förlåt.

Jag kommer en annan dag, tittar på alla blommor o ser hur fint du har det. Du har det vackert där du är, alla träd och så din sten. Du kunde knappt fått en finare plats.

Kanske har du det bättre där du är nu, långt bort från smärta och lidande. Men det är ingen som vet, vi kan bara hoppas att du har det bra. Allt jag vet är att du är för långt bort, alldelles för långt bort.

Jag önskar så att jag kunde få se dig en gång till, få ge dig en kram, få säga hur mycket jag älskar dig. Åtminstone få höra din röst. Ibland ringer jag till din mobiltelefon, du har talat in ett meddelande på den. Du säger att du inte kan svara men att du kommer ringa upp, jag önskar så att du kommer göra det....

Pappas flicka, det sa mamma alltid att jag var. Din flicka pappa.

Du är den personen i hela världen jag älskar mest, varför fick jag inte mer tid med dej? Varför varför varför?

Jag förstår inte, varför var allt tvunget att hända?

Vi var den perfekta familjen, alla var så lyckliga. Men i denna värld exixterar inte lyckliga slut, inte ens för oss....

Jag önskar så att det vart jag. Jag som blivit sjuk, jag som blev tvungen att äta tusen olika mediciner och sitta i rullstol, jag som fått cancer... Att det vart jag, inte du pappa. Du behövs här, alla behöver dig, inte bara jag. Mamma behöver dig, Elin oxå, och farmor och farfar, dina syskon...

Du vet ju själv hur älskad du var. Aldrig arg, alltid optimistisk, du såg alltid något positivt i allt. Alla älskade dig.

Vet du pappa, jag önskar jag kunde vara som du, du hade allt enligt mig. Jag önskar att jag oxå hade det. Men jag saknar enheldel.
När jag tittar på kort på dig o samtidigt tittar på mig själv i spegeln så ser jag alla likheter. Jag kan inte säga vad det är men när jag tittar på kort på dig så ser jag delar av mig i dig, då måste det ju vara tvärtom oxå. Det betyder att du alltid är med mig, kanske betyder det att jag inte förlorat hela dig. om så är fallet så ska jag aldrig någonsin skada mig själv, för det kanske skadar även dig. Jag skulle aldrig göra dig illa pappa.

Hoppas du kan hjälpa mig att göra rätt val i livet oxå...

Jag har så mycket obesvarade frågor till dig, saker jag aldrig hann fråga. Tillexempel om du oxå har vart ung och dum, har du det pappa? Har du någongång gjort något du vet vart fel men du älskade att göra det o kan knappt vänta tills nästa gång? har du kännt så någon gång?

Pappa vart är du? Jag har provat att ropa på dig, men du svarar aldrig. Jag har provat att titta på en fläck så länge att man glömmer bort vad det är man tittar på, bara för att få se dig. Men du syns aldrig till. Jag saknar dig, huset är så tomt utan dig, jag är tom. Allt är tomt. Det är du som saknas pappa, du är den sista pussenbiten. Utan dig så kan inte pusslet bli klart. Och nu när din kropp är förvandlad till aska så kommer aldrig pusslet att bli helt. Vi kommer aldrig bli lyckliga utan dig.

Tiden läker inte alla sår, den kommer aldrig läka mitt.

Grattis än en gång pappa. Jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig. Hoppas att du vandrar runt bland oss som en skyddande ängel. Du skulle passa som ängel. Du är den bästa far man kan tänka sig, jag antar att jag får vara tacksam som fick ha dig hos mig i 12 år. Men det räcker inte, jag vill ha dig här nu. Du behövs.

Hoppas verkligen att du fick en bra födelsedag där uppe i himlen med lika mycket kärlek som familj o vänner skulle kunna gett dig. Hoppas du är lycklig där du är nu. Det är allt jag ber om, och att jag kommer få träffa dig igen en vacker dag.

Jag älskar dig så

Jag saknar dig så

Grattis John Mats Sören Sjöholm <3

Jag är bäst! Jag kom in på Estet i katrineholm, tack o lov för att jag slipper flen. Fy fan va skönt.

JAG SLIPPER FLEN!!!

 Slipper åka först buss sen tåg o samma sak på vägen hem. Slipper göra det i 3 jävla år :D För nu ska jag till duveholm, och jag känner tillochmed folk i klassen jag ska hamna i. Lisa ska oxå gå estet på duve, känns ännu bättre.

Så allt löste sig med gymnasiet, tack o lov för det.

Nu äntligen har båten kommit i sjön. Äntligen har mamma tagit sig i kragen och ringt o frågat min morbror med familj om hjälp för att få den i sjön och äntligen har dom haft tid att hjälpa oss med det. Äntligen. Fast nu är sommarn snart slut så det känns som om vi nästan lika gärna kunde lagt upp den på land igen när vi ändå var igång. Men man ska inte klaga, nu är den i sjön iallafall.

Fast motorn står kvar i garaget o lär nog få göra det minst ett år till för den orkade dom inte sätta dit med motivationen att ingen ändå kunde starta den, visserligen så är det kanske ganska sant men jag brukar få igång den om jag försöker ett tag. Motorbåt är väldigt mycket roligare än roddbåt, men jag orkade inte bråka om det så jag får väl skylla mig själv.

Är med Lisa och Felix. Felix sover o Lisa tittade till honom nu, han sover som en stock. Jag är sjuk, det är tråkigt.

Nu kom Lisa tillbaka, hon fixar hårförlängning åt min anka (gossedjur), borde hjälpa till innan nått går sönder.

Imorn ska jag till k-holm o kolla på kkjoggen o göra nått syntest inför övningskörning, hoppas jag slipper bli tvungen att använda glasögon. felix o Lisa ska med då med, men först ska dom hem, tror jag. Om Felix vaknar nångång, Lisa får vänta tills han åkt.

Nu ska jag bli social igen pusshej <3

Varför blir allt fel hela tiden? Vad jag än gör så blir det fel känns det som. Just nu känner jag mig som en fruktansvärt dålig människa. Dålig kompis, dålig dotter...

Dålig kompis för att jag lyckats se till så att några av dom personer som jag ser som mina närmaste vänner känner sig utanför ( även fast det inte bara är mitt fel). Dessutom så håller hela vårt lilla gäng, som jag umgicks med så mycket under hela vårterminen i nian, på att falla samman. Vi träffas inte längre lika ofta o pratar inte heller på samma sätt längre.

Dålig dotter för att jag för det mesta bara tänker på mig själv o skrek på mamma alldelles nyss. Anledningen till denna dags gräl var lika löjlig som det brukar vara, men så brusar någon av oss upp o så börjar vi skrika åt varandra. När vi skrikit ett tag o sagt elaka saker om varandra som vi inte alls menar men som man bara måsta kasta ur sig just då så skiljs vi åt. Går till olika rum och tänker över vad vi gjort o hur hemska vi egentligen är.

Men vi säger alltid förlåt, mamma kom in och sa det nyss, och då blir allt bra igen. Båda två erkänner att det är en själv som gjorde fel, som är mest hemsk.

Jag hatar att bråka med mamma, men det löser sig ändå alltid. Hur det kommer att bli med mina vänner återstår att se....