Varför?

Varför har historien en tendens att upprepa sig hela tiden? Det känns verkligen som det, och då är det inte dom glada stunderna som kommer igen, det är dom värsta.

 Hur mycket ska man behöva stå ut med här i livet, och hur mycket klarar man egentligen av att ta?

Jag vet inte hur mycket mera jag klarar av, det känns som om varje gång jag är på väg att resa mig upp så kommer det något nytt som trycker ner mig. Snälla Gud,se till så att åtminstone detta slutar lyckligt, snälla. Du har aldrig någonsin gjort något för mig förut, snälla gör det denna gång.

Hur kan världen vara så grym? Varför finns det så jävla många frågon utan svar. Jag vill så gärna få säga att jag är lycklig. Det kommer aldrig att hända när livet bara förvandlas till det sämre hela tiden. Jag var som lyckligast när jag var väldigt liten, enda sen dess har mitt liv försämrats. Död och sjukdomar kommer igen hela tiden.

Snälla Gud, om du finns, gör detta för mig.

jag vill så gärna att allt ska kännas bra, så bra som det gjorde när jag var liten, så bra som det aldrig mer kommer kännas....

Jag är hemma från skolan. Är sjuk. Det är faktiskt ganska jobbigt, det finns inte så mycket att göra. Fast jag skulle nog inte orkat vara i skolan till halv fyra idag heller, när man tänker efter så känns det ganska skönt att vara hemma. jag är ju trots allt inte frisk.

Jag vet inte riktigt vad jag är för sjuk, ont i huvudet, magen o mår illa ibland, allmänt hängig. Det är alltid samma symptom.

Jag försökte äta en köpepaj förut. Den var väldigt äcklig, smakade bara massa lök. Fick i mig en halv tugga.

Jag känner att jag tycker väldigt synd om mig själv, det är jobbigt och lyssna på så jag ska nog skuta skriva.

Puss o kram

Krya på mig

Ännu en helg är slut, ännu en ny vecka är på väg att ta sin början. Som det alltid har vart, sen någon smart person kom på systemet med veckor. Men redan innan dess gick tiden, precis lika fort som den gör nu faktiskt. Fast det var längesen, väldigt längesen. Det var innan det fanns datorer och innan människan kommit på det ultimata sättet att utrota sig själva o allt annat levande. Det är sorgligt egentligen, att veta att det är vårt fel. Frågan är bara om vi är beredda att rädda jorden medans det fortfarande finns tid, innan det är försent. Inser vi verkligen hur allvarligt det är, eller kommer vi bara fortsätta att leva på det sätt vi skämt bort oss med att göra, i väntan på den domedag vi själva skapat? 

Nu hoppade jag ifrån ämnet kände jag. Själva syftet från början var att jag skulle berätta om min inte allt för intressanta helg. Jag kanske borde fortsätta prata utrotning, det är mycket intressantare. Fast å andra sidan har man hört allt det så många gånger att man inte längre tar till sig av det. Man vet att jorden kommer gå under, och man intalar sig själv om att det inte var ens eget fel, att det ändå inte hade spelat någon roll vad man gjort. Det hade ändå hjälpt så lite.

Nu hoppade jag ifrån ämnet för andra gången, fy skäms på mig.

Min helg var måttligt intressant. I fredags var jag med Ida, det var trevligt, längesen vi träffades. Jag kände när vi träffades att vi gör det för sällan, jag insåg att jag saknat henne. Hon har trots allt funnits för mig i stort sett hela mitt liv.

Vi hade tjockkväll (det var andra dagen i rad för mig) med chips, dipp, godis o cider. Och så kollade vi på film. Mamma kom och hämtade mig vid halv ett på natten. Hon vågade inte låta mig åka nattbuss, eller rättare sagt: hon ville inte att jag skulle gå till bussen. Jag kan förstå henne. Mycket lustiga typer kan vara ute en fredagsnatt.

I lördags hände ingenting. Jag var hemma hela dagen utan kontakt med omvärlden, om man bortser från dator o mobil.

Det åskade i flera timmar dessutom, det var tråkigt fast ganska socialt mot min familj. Till kvällsmat åt jag äppelkaka med vaniljsås <3

Och så till sist söndagen, denna dag som fortfarande håller på. Idag har jag vart i Tunapark o handlat kläder o annat smått o gott. Jag köpte ett par skor, mer eller mindre klackskor. sen köpte jag två t-shirts, ganska fina om jag får säga det själv. En cam lyckades jag också få tag på. Från claes-olssons. Och nu äntligen så funkar den som jag vill. Jag borde äta igen, har inte ätit kvällsmat än.

Äta bör man annars dör man!

Förlåt mormor. Det var inte meningen att kalla dig idiot i min förra blogg. Jag fick reda på i efterhand att det var du som ringde och bröt min uppkopplingston, eller vad det nu kallas, när jag skrev bloggen som försvann (mer om det i bloggen innan).

Jaja, skit samma. Du lär ju ändå aldrig läsa detta, men nu känner jag mig som en bättre människa. Man ska be om förlåtelse för att kunna bli förlåten... krångligt jag vet men med lite tur så hamnar jag i himlen för dethär :D

puss o kram

Fan i helvetes jävla skit. Jag hatar vår jävla cp dator, eller uppkopplingen eller vad fan det är fel på.

Just när jag var klar med min blogg så var det nån idiot som ringde och då bröts uppkopplingen. Faan, jag hann inte ens spara. Bloggar blir aldrig lika bra när man ska försöka skriva dom för andra gången. Just nu är jag för upprörd för att ens försöka!

Jag känner mig som en sömngångare. Jag säger varje kväll till mig själv att jag ska gå och lägga mig tidigt så att jag kan få vara pigg för en gångs skull, men jag gör det aldrig. Jag drar alltid ut så mycket på tiden innan jag ska gå och lägga mig.

Jag har fått höra att jag inte är som jag brukar nu för tiden, konstig. Som om jag inte bryr mig så mycket om något, kanske t.o.m arg. Jag käner mig inte arg, inte ens konstig, bara frånvarande. Men det kanske beror på sömnbrist. Annars vet jag inte vad det är. Imorn är det iallafall sovmorgon någon timme, hoppas jag kan komma i säng någorlunda tidigt iallafall.

Det var väl intressant ämne på en blogg, mina sovvanor. Men jag kom inte på något annat att skriva om.

Det händer inte så mycket annat i mitt liv, jag har tröttnat på det.

Det händer aldrig något, eller är det bara jag som inte märker när det väl händer något?

Jag borde lära mig att vara mera uppmärksam. Jag funderar just nu på att om det vart någon annan som sett mitt liv ur mina ögon för en sekund, om den personen också tyckt att det var händelsefattigt.

Jag vill att det ska hända något, jag vet inte vad, bara något. Något som man kan komma ihåg när man blir gammal. Nått annorlunda som omväxling. Livet ska väl inte bara gå ut på att äta, sova o gå i skola? Hoppas inte det, jag vill få ut mera av det. Mitt liv är inte tillräckligt för mig som det är nu. jag antar att det är upp till mig att se till så det blir så.... men hur?

<3

I skolan var allt som vanligt. Man tittade på klockan för att se hur långt det var kvar innan man fick åka hem, tiden gick som vanligt för sakta. Jag var med på gympan oxå för första gången, lyckades göra två mål i fotboll, men det var ren tur.

Väl hemma så fick mamma och jag anfall på varandra pga nått med mat. Vi gormade och skrek och åkte sen på övningskörningskurs tillsammans. Då förbättrades turligt nog situationen mellan oss och nu är allt som vanligt igen, det känns skönt.

På körskolan var det tråkigt, jag roade mig med att skriva sms och prata med kristin, men lyssnade endel också. Mamma sa inte så mycket, hon lyssnade oavbrutet. Om hon hade gått i skola så hade hon vart plugg, det sa jag till henne. Men det kanske är så vuxna är skapta.

När vi till sist var hemma igen var jag ganska glad, jag o mamma hade haft en trevlig mor- och dotterstund. Och dom är inte alltför vanliga.

Framför msn så blev allt allvarligare när jag fick reda på att min kompis mådde dåligt, sånt får även mig att må dåligt. Jag vill inte att mina vänner ska vara ledsna.

I våras var allt skit. Skolan var skit och jag orkade inte bry mig ett piss.

 Jag skolkade mer och mer och jag gjorde ingenting på lektionerna, varje kväll framför msn så grät jag. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner. Dom var ett sånt jävla stöd. Särskilt en. Hon förstod precis hur jag kände, för hon kände likadant. Hon försökte inte få mig att se allt fint i livet, för hon kunde inte heller se det.

Det var så jälva skönt att veta att det fanns någon som kände som jag, att jag inte var ensam. Att det fanns någon som brydde sig, förstod, lyssnade och ville hjälpa. Så tack kära du, min älskade vän.

Jag vill inte att det ska bli som det var då, när ingenting hade en mening. Jag påstår inte att allt är bra nu, för det är det inte. Jag säger bara att så allvarligt som det var då vill jag aldig att det ska bli igen.

Det är ju såklart att man måste få vara ledsen ibland oxå, det hör livet till, det är inget man kommer undan. Alla är olyckliga, alla har sin anledning till att gråta. Jag har min...

Men det ska inte gå för långt heller, man ska alltid kunna bli glad igen, hur svårt det än känns. Det är det viktigaste. Hur förjävligt livet än är så måste man unna sig själv att vara glad ibland oxå.

Fast när man väl är ledsen så är det nästan omöjligt att se det positiva med att leva. Jag är medveten om det, jag har själv kännt så, kommer antagligen att göra det igen..

Lycka är som en sol och olycka som ett moln.

När solen skiner känns allt bra, sen kommer ett moln och lägger sig för solen. Då är den omöjlig att se. Man vet att den finns där, men hur mycket man än tittar så ser man den inte. Molnen är ju ivägen. Och ju större molnet är, ju längre solen är frånvarande, desto mer förlorar man hoppet att den någonsin ska komma tillbaka.

Lycka och olycka är på samma sätt. När man väl är ledsen så kan man inte se något bra i livet. Och när man är glad så är det svårt o tänka sig hur det är när solen är i moln.

Ibland kan allt förändras på ett ögonblick. Ibland kortare än så..