Imorgon (idag) ska jag på begravning. Det är morfar som ska begravas. Jag funderar allvarligt på om mitt psyke kommer hålla för det.

Jag har bara vart på en begravning förut, då var det pappa som dött. I december var det 4 år sen...

Jag vill inte göra allt det igen, klä mig i svart, se alla gråta, lägga blommor på kistan. Jag ser alla likheter, allt är detsamma. Det är som om pappa dött en gång till. Fast denna gång var det morfar.

På många sätt var morfar som en pappa för mig. Jag menar... jag hade ju ingen annan...

Morfar fanns alltid där, han var kompis med pappa. Dom var så lika på så många sätt.

Morfar kunde ju aldrig bli pappa, men han var väldigt mycker morfar istället.

Jag älskade honom.

Jag vill inte att han ska vara borta. Han är borta för alltid. Kommer aldrig mer igen. Jag kan inte fatta det.

Min hjärna har kommit in i något slags chocktillstånd. Den har stängt av alla känslor. Jag känner ingenting känns det som. Varken glädje, sorg, ilska eller smärta, allt sånt är borta. Har ersatts av någonting annat.

Ett skal.. men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det känns som om det är för trångt, jag kan inte andas i det. Men samtidigt skyddar det mot allt som gör ont, om så bara tillfälligt...

 

lisa

27 september 2007 21:08

Sara du får inte bli ett skal. Du får inte kvävas i dig själv. Det kanske skyddar ett tag, men det går inte i längden.

Jag förstår verkligen inte vad du gjort för att fötjäna allt detta. Det känns som om alla som du älskar försvinner, en efter en. Jag vill inte det. Jag vill att du ska skratta och vara lycklig, på riktigt. Jag vill dig allt det bästa i världen.
Jag kan inte göra nånting, jag har inga svar. Men en sak vet jag, och det är att jag kommer aldrig lämna dig. Du betyder för mycket. Jag älskar dig Sara. Hoppar du, hoppar jag.
Du förtjänar hela himlen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...