Idag har jag bara vart hemma. Jag orkade inte gå till skolan, orkade inte låtsas vara glad. Mamma förstod.

Jag har inte gjort någonting idag, bara gått runt, eller suttit stilla. Jag har vart vid datorn vid flera tillfällen men har aldrig fastnat där.
Större delen av dagen har jag faktiskt tittat på tv, eller inspelningar från när jag var liten. En film var från innan jag var född. Den första filmen jag såg hette "sara och elin", det är ganska uppenbart vad den handlar om. Elin och jag var små och dansade runt i vardagsrummet, hela tiden skrattande.

Jag saknar det, lyckan och skratten. Jag saknar min barndom. Den stals ifrån mig och kommer aldrig mer igen.

Den andra filmen jag tittade på hette "30-årsfesten" oxå den har en ganska avslöjande titel.

Den handlade om när pappa fyllde 30, samma år som dom flesta andra kompisar till mor och far gjorde det. Dom hade en gemensam fest.

Även där var alla så lyckliga, så ovetande om vad som komma skulle... dom hade sådan gemenskap.

Vart tog alla dom människorna vägen? Jag kommer ihåg dom från när jag var liten, men med tiden blev dom färre och färre som höll ihop. Varför blev det så?

Det kanske är så, att vänner kommer och går men släkten består. Men min släkt krymper. Blir mindre och mindre. Snart kan jag bara hälsa på dom på kyrkogården.

Och du, du vet vem du är, snälla tvinga mig aldrig att stå vid din grav. Jag skulle inte klara det. Jag vill att du ska vara en vän som består. Jag vill aldrig förlora dig, du betyder för mycket.

Jag vill aldrig mer förlora någon jag älskar, varken vän eller familj. Det gör för ont.

Jag önskar så att inget av dethär hänt. Att allt bara vart en otäck mardröm. Att jag snart kommer vakna gråtande och springa ner och lägga mig mellan mamma och pappa. Att dom kommer trösta mig tills jag somnar och nästa morgon vakna upp utan att minnas min dröm.

Så som det borde ha vart.

Men jag kommer aldrig vakna ur min mardröm...

När är allt hopp ute, vad har man då kvar att leva för? När man inte längre tror på att det finns något i gott världen. Man har insett att det inte blir bättre än såhär. Och man undrar om det är värt det, värt att kämpa.

När man inte längre ser meningen med att leva, är det då man borde ge upp?