Jag vaknade vid halv elva i torsdags. Klädde på mig och sminkade mig, lika mycket som jag alltid brukar göra. Då hade jag inte en tanke på att sminket antagligen skulle rinna ut pga alla tårar som komma skulle. Jag gjorde som alltid gjorde, allt av ren vana.

 Allt förutom kläderna var detsamma, dom var helt nya. Mörka och dova till färgen.

Vi körde direkt till kyrkogården. Det stod redan endel bilar på parkeringen och när vi klev ur bilen så blev jag omkramad av alla. Dom allra flesta var främlingar för mig. Mamma verkade veta vilka dom var, och dom verkade veta vem jag var. Dom sa mitt namn till mig, men allt jag visste om dom var att dom var släktingar.

Väl inne i kapellet väntade redan Magnus, Karin, lille Edvin och mormor. Hon såg sorgsen ut. Fast det gjorde vi nog alla.

Strax efter kom Lars, Susanne och deras tre barn. Lars och Magnus är mammas bröder.

Sen kom alla andra. En efter en, familj efter familj, anhörig efter anhörig...

Redan innan vi gick in till salen där morfar låg, där begravningen skulle hållas, så började endel att gråta.

 Det var när morfars syskon kom in. Morfars bror Sune grät när han kom in. Det gjorde även en syster till morfar. Han grät och kramade mormor. Då började mina kusiner gråta, då började jag oxå gråta.

Ett tyst, hemligt gråt. Det föll några droppar ur mitt ena öga.

Sen gick vi in till kistan, där cermonin skulle hållas. Det går inte att beskriva med ord den känslan man fick när man gick in i det rummet.

Känslan av hopplöshet, som om det redan var försent.

Känna att det aldrig mer skulle bli som förr. Att veta att man aldrig mer skulle få träffa honom. Titta på honom, höra honom prata.

Den enorma känslan av saknad.

 På vägen in spelades Amazing grace.

Prästen berättade att han personligen inte känt morfar men att han fått höra från andra vilken fin människa han var.

Han berättade massa saker om honom, alla grät.

Sen började han prata om Gud. Prästen sa att Gud alltid var med oss och bar våra svårigheter åt oss. Det enda jag kunde tänka då var

" Gud finns inte, för det finns ingen som bär på mina problem. Gud har aldrig funnits." Dom orden gick igenom mitt huvud så fort Prästen nämnde Gud, kunde inte hjälpa det. För mig är Gud död.

Sen la alla en blomma på morfars kista. Min familj la varsin röd ros. Röd som i kärlek.

Alla grät då med.

Jag grät och grät och kunde inte sluta. Det blev inte bättre när morfars syster skulle lägga sin blomma skriker "var är du sven".

Jag börjar tillochmed gråta nu när jag skriver om det.

Mamma berättade att när morfar var ung så blev hans syster med barn med någon militär. Men han sket i henne och stack. När hon fick barnet var hon 16 år. Morfar var då 14 men hjälpte tydligen till väldigt mycket med att uppfostra den ungen. Han var så snäll min morfar. Jag saknar honom så.

När allt var klart i kapellet och alla sagt hejdå för sista gången åkte vi till ett ställe för att äta och prata. Jag satt med mina kusiner och Elin, mamma satt med sina syskon, mormor och prästen.

Vi pratade om allt och ingenting. Då hade alla slutat gråta.

 Men många började igen när ett brev från mormors syster lästes upp. Jag grät då.

Den dagen var väldigt lång. Jag kunde inte sova utan satt uppe och bara tänkte. Allt kändes så hopplöst på något sätt. Som om allt var försent.

Allting händer och man kan inte hjälpa det.

 Den dagen gick mitt skal sönder. Jag kom äntligen över min påhittade gladhet och kunde gråta igen.