Idag har jag bara vart hemma. Jag orkade inte gå till skolan, orkade inte låtsas vara glad. Mamma förstod.

Jag har inte gjort någonting idag, bara gått runt, eller suttit stilla. Jag har vart vid datorn vid flera tillfällen men har aldrig fastnat där.
Större delen av dagen har jag faktiskt tittat på tv, eller inspelningar från när jag var liten. En film var från innan jag var född. Den första filmen jag såg hette "sara och elin", det är ganska uppenbart vad den handlar om. Elin och jag var små och dansade runt i vardagsrummet, hela tiden skrattande.

Jag saknar det, lyckan och skratten. Jag saknar min barndom. Den stals ifrån mig och kommer aldrig mer igen.

Den andra filmen jag tittade på hette "30-årsfesten" oxå den har en ganska avslöjande titel.

Den handlade om när pappa fyllde 30, samma år som dom flesta andra kompisar till mor och far gjorde det. Dom hade en gemensam fest.

Även där var alla så lyckliga, så ovetande om vad som komma skulle... dom hade sådan gemenskap.

Vart tog alla dom människorna vägen? Jag kommer ihåg dom från när jag var liten, men med tiden blev dom färre och färre som höll ihop. Varför blev det så?

Det kanske är så, att vänner kommer och går men släkten består. Men min släkt krymper. Blir mindre och mindre. Snart kan jag bara hälsa på dom på kyrkogården.

Och du, du vet vem du är, snälla tvinga mig aldrig att stå vid din grav. Jag skulle inte klara det. Jag vill att du ska vara en vän som består. Jag vill aldrig förlora dig, du betyder för mycket.

Jag vill aldrig mer förlora någon jag älskar, varken vän eller familj. Det gör för ont.

Jag önskar så att inget av dethär hänt. Att allt bara vart en otäck mardröm. Att jag snart kommer vakna gråtande och springa ner och lägga mig mellan mamma och pappa. Att dom kommer trösta mig tills jag somnar och nästa morgon vakna upp utan att minnas min dröm.

Så som det borde ha vart.

Men jag kommer aldrig vakna ur min mardröm...

När är allt hopp ute, vad har man då kvar att leva för? När man inte längre tror på att det finns något i gott världen. Man har insett att det inte blir bättre än såhär. Och man undrar om det är värt det, värt att kämpa.

När man inte längre ser meningen med att leva, är det då man borde ge upp?

Jag önskar att jag kunde gå oberörd genom livet. Fortsätta att vara lycklig trots allt som hänt.
Men jag kan inte. Jag kan inte spela lycklig när mina mest älskade dör. När allt jag känner är smärta. Det går inte, så stark är jag inte. Eller så hjärtlös.

Älska och sakna hör ihop. Man saknar dom man älskar, om man inte saknar dom kan man inte heller ha älskat dom.

Jag älskade pappa och morfar. Det är därför det gör så ont. Det är därför jag inte kan sluta gråta. Därför jag inte orkar vara glad.

Snälla försök förstå. Jag kan inte bara gå vidare.

Jag kommer aldrig kunna låtsas som om ingenting av detta hänt. Jag kan bara lära mig leva med det. Leva med smärtan och saknaden.

Jag kommer aldrig sluta sakna min pappa och morfar. Det skulle vara som att sluta älska dom.

Jag kan aldrig sluta älska dom. Dom betyder för mycket. Jag kommer alltid gråta för dom.

Snälla försök förstå det.

Lisa jag älskar dig. Tack för att du finns. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dig. Lova att aldrig försvinna.

Jag älskar dig.

Jag kan inte sluta gråta. jag har gråtit hela dagen. Jag grät vis msn, med mamma och jag grät när jag var själv. Det går inte att sluta, jag vill aldrig sluta gråta. Jag vill aldrig mera vara glad. För hur kan jag, när allt är skit?

Jag vill bara minnas, tänka på hur orättvis världen är och på alla andra som gråter.

Mormor var otröstlig, mamma och hennes bröder var hos mormor idag.

Mormor satt bara på en stol och grät. Grät och grät. Vad hon måste sakna morfar. Efter 49 år som gifta kunde man fortfarande se hur mycket dom älskade varandra.

Efter det att pappa dött så var mormor o morfar mycket ute hos oss och tog hand om lite allt möjligt. Dom var hos oss i stort sett varje dag. Dom gjorde så mycket för oss. Hann vi någonsin betala tillbaka?

Mamma sa att det såg ut som om morfar sov. Som om han vilken sekund skulle slå upp ögonen. Bara det att han inte andades. Han kommer aldrig mer andas. Jag vill se honom. Vill säga hejdå en sista gång. Jag har aldrig ångrat att jag såg pappa när han dött.

Jag önskar så att inget av detta hade hänt. Jag önskar så att jag kunde säga att jag ville leva om mitt liv, ändra på alla misstag. Men det kan jag inte. För jag skulle inte kunna gjort något annorlunda. Jag skulle inte kunnat ändra på någonting till det bättre.

Mitt liv är som en färdigskriven bok. Allt jag kan göra är att läsa det som skrivits. Jag kan inte påverka något alls av det som står. Jag kan inte bestämma något över mitt eget liv. jag känner mig så jävla hjälplös.

det enda jag kan göra är att sluta läsa om boken blir för dålig. Och jag tycker inte om den bok jag fått. Men samtidigt... vill jag ge upp?

Morfar är död. Jag kan inte fatta det. Inte morfar, inte igen...

Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Aldrig mer kommer få lyssna på ett av hans skämt. Aldrig mer få titta in i hans ögon som var så fulla av liv.

Han åldrades 20 år på två år.

För 2 år sedan var han fortfarande ung. Han fällde träd i skogen, skötte mormors släktgård och tog även hand om mycket i mitt hem. Han var som vilken 40-åring som helst, en med bra kondition. Bara det att han var 70. Men åldern har egentligen ingen betydelse. Morfar var ung.

Sen fick han lungcancer. Den spred sig till hela hans kropp. Han fick massa behandlingar och mediciner, men det hjälpte visst inte. Inget kunde göra honom frisk.

Han blev gammal så fort. Från att ha varit den där pigga 40-åringen till att bli en åldring. Allt tack vare cancern. Alla visste nog att han skulle dö av den, men ingen trodde att det skulle gå så fort.

Han förvandlades till ett skal av sitt forna jag. Från att ha varit stark och vältränad till att bli gammal, mager och vithårig.

Allt var bara så hemskt att se, man kunde se honom åldras från en gång till nästa gång man träffade honom, allt gick så fort.

Jag älskade min morfar, gör fortfarande. Han var alltid positiv och glad. Alltid lika skämtsam.

Mormor är tvärtom, hon är allvarlig och ordentlig. Egentligen så var dom raka motsatser. Men det var det som gjorde dom till ett så perfekt par. Tillsammans hade dom allt. Dom skulle firat guldbröllop nästa år...

Stackars mormor. Stackars mamma. Stackars mammas syskon och morfars.

Det är synd om alla när något sånthär händer. Stackars morfar.

Han hade så ont, det syndes på honom att han nog hade gett upp. Han kunde knappt prata sista gången jag såg honom men när han gjorde det så antydde han ibland att allt hopp var ute, han sa till och med att han hade ont.

1 ½ liter vatten hade han i ena lungan. Hans njurar kissade blod. Han var döende.

Till sist så var det endå han behandling som dödade honom. Hans kropp orkade inte med att bli frisk, stålningen vart för mycket för morfar.

Han dog inatt. Han är död. Kommer aldrig mer igen. Jag kommer få gå på ännu en begravning. Kommer få lägga blommor på ännu en grav.

Det är inte rättvist. Varför är det bara jag som hälsar på min släkt på en kyrkogård?

Jag käner mig som ett skal, bitar ur mitt hjärta rycks ständigt bort. Snart är det bara ett stort hål kvar. Utan hjärta kan man inte leva.

Jag vet faktiskt inte hur mycket mer jag klarar av. Hur mycket mer borde man klara av?

Jag älskar dig morfar!

Hoppas du sitter med pappa uppe i himmelen och tittar ner på oss. Hoppas att jag får träffa er någon dag.

Pappa, jag har saknat dig sen den dagen du försvann och morfar, dig saknar jag redan.

Jag älskar er så jävla mycket

Fuck you Gud. Jag hatar dig, lika mycket som du verkar hata mig. Jag ska aldrig mer skänka dig en god tanke.

Vet du vad? Jag tror inte ens på dig. En Gud är god, men du är en jävla sadist som älskar andra människors olycka.

Nästa gång du måste ta död på någon jag älskar kan du väl åtminstone låta det bli mig.

Det är en speciell lukt på sjukhus, egentligen är den inte otrevlig eller något. Den bara väcker minnen.

Fram tills idag har jag inte vart på ett sjukhus sen... sen väldigt länge sen. Sen det fortfarade fanns hopp om att allt skulle bli bra.

Än en gång håller livet på att förvandlas till det sämre, än en gång kan jag inte göra ett skit åt det.

Jag hatar sjukhus. Dom luktar död