Jag ber om ursäkt om jag vart negativ. Förlåt om jag vart otydlig. Jag menade aldrig att det bara är jag som har det skit, att det bara är jag som fått se en nära anhörig slitas ifrån mig. Jag är inte dum, jag vet att det är fler än jag!

Ursäkta mig för att jag inte är glad. Jag önskar jag kunde...

Men det är inte så jävla lätt att vara glad när min morfar dog i lördags, i samma jävla sjukdom som min pappa dog i. Hur fan kan ni begära det av mig?

Ända sen dess har jag gråtit. Men jag kanske bara är svag, jag borde kanske tänka på allt det positiva i livet. Men ibland kan jag bara inte det.

Jag önskar också att allt vart annorlunda. Att jag slapp vara någon slags skitspridare som bara ger ifrån mig massa problem. Jag vet att min livs historia inte är någon lycklig. Men det är mitt liv, det gör inte mig heller glad att tänka på.

Men om det är jobbigt att lyssna, håll för öronen. För det finns dom som bryr sig, dom som orkar och vill lyssna. Dom personerna betyder allt för mig.

En sak jag fått höra om mig själv är att jag drar ner folk i min skit. Det gjorde mig inte glad. Jag vill absolut inte göra någon annan ledsen. Om det nu är så illa så är det absolut inte med mening.

Men jag lovar, att alla dom personer som har lyssnat på mig när jag öppnat mig för dom, jag lovar att alla dom när dom vill får berätta om sina problem för mig. Jag lovar att lyssna och trösta.

För när allt kommer omkring är det det vänskap handlar om. Man hjälper varandra, stöttar och lyssnar.

Vad är annars en kompis till för?