Jag sitter här framför datorn. Jag vet inte vad jag tänker på, antagligen inget särskilt. Men jag vill tänka, jag vill gråta. Men jag kan inte längre. Kan tårar ta slut? Det känns som om dom har gjort det för mig.

Men jag är inte glad, även fast jag skrattar och ler. Allt det känns bara så falskt nu.

När jag sitter framför datorn och tänker på ingenting känns det som om allt jag sagt och gjort den senaste veckan inte vart jag. Som om jag levt i en lögn, och att det är jag som har ljugit.

På många sätt känns det som det gjorde förut. Som om jag har satt på mig samma gamla mask som då. Bär samma falska leende igen. Jag spelar så bra att jag tillochmed lyckas övertala mig själv.

Men i längden funkar inte det. Livet är som en film på det sättet...

När man tittar på en film kan man vara så inne i den att man glömmer bort verkligheten. Som om filmen var sanningen.

 Men efter ett tag är den slut, då kommer eftertexterna. Då inser man plötsligt att det bara var en film man tittade på och inget annat. Att det inte var på riktigt...