Imorgon (idag) ska jag på begravning. Det är morfar som ska begravas. Jag funderar allvarligt på om mitt psyke kommer hålla för det.

Jag har bara vart på en begravning förut, då var det pappa som dött. I december var det 4 år sen...

Jag vill inte göra allt det igen, klä mig i svart, se alla gråta, lägga blommor på kistan. Jag ser alla likheter, allt är detsamma. Det är som om pappa dött en gång till. Fast denna gång var det morfar.

På många sätt var morfar som en pappa för mig. Jag menar... jag hade ju ingen annan...

Morfar fanns alltid där, han var kompis med pappa. Dom var så lika på så många sätt.

Morfar kunde ju aldrig bli pappa, men han var väldigt mycker morfar istället.

Jag älskade honom.

Jag vill inte att han ska vara borta. Han är borta för alltid. Kommer aldrig mer igen. Jag kan inte fatta det.

Min hjärna har kommit in i något slags chocktillstånd. Den har stängt av alla känslor. Jag känner ingenting känns det som. Varken glädje, sorg, ilska eller smärta, allt sånt är borta. Har ersatts av någonting annat.

Ett skal.. men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det känns som om det är för trångt, jag kan inte andas i det. Men samtidigt skyddar det mot allt som gör ont, om så bara tillfälligt...