I skolan var allt som vanligt. Man tittade på klockan för att se hur långt det var kvar innan man fick åka hem, tiden gick som vanligt för sakta. Jag var med på gympan oxå för första gången, lyckades göra två mål i fotboll, men det var ren tur.

Väl hemma så fick mamma och jag anfall på varandra pga nått med mat. Vi gormade och skrek och åkte sen på övningskörningskurs tillsammans. Då förbättrades turligt nog situationen mellan oss och nu är allt som vanligt igen, det känns skönt.

På körskolan var det tråkigt, jag roade mig med att skriva sms och prata med kristin, men lyssnade endel också. Mamma sa inte så mycket, hon lyssnade oavbrutet. Om hon hade gått i skola så hade hon vart plugg, det sa jag till henne. Men det kanske är så vuxna är skapta.

När vi till sist var hemma igen var jag ganska glad, jag o mamma hade haft en trevlig mor- och dotterstund. Och dom är inte alltför vanliga.

Framför msn så blev allt allvarligare när jag fick reda på att min kompis mådde dåligt, sånt får även mig att må dåligt. Jag vill inte att mina vänner ska vara ledsna.

I våras var allt skit. Skolan var skit och jag orkade inte bry mig ett piss.

 Jag skolkade mer och mer och jag gjorde ingenting på lektionerna, varje kväll framför msn så grät jag. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner. Dom var ett sånt jävla stöd. Särskilt en. Hon förstod precis hur jag kände, för hon kände likadant. Hon försökte inte få mig att se allt fint i livet, för hon kunde inte heller se det.

Det var så jälva skönt att veta att det fanns någon som kände som jag, att jag inte var ensam. Att det fanns någon som brydde sig, förstod, lyssnade och ville hjälpa. Så tack kära du, min älskade vän.

Jag vill inte att det ska bli som det var då, när ingenting hade en mening. Jag påstår inte att allt är bra nu, för det är det inte. Jag säger bara att så allvarligt som det var då vill jag aldig att det ska bli igen.

Det är ju såklart att man måste få vara ledsen ibland oxå, det hör livet till, det är inget man kommer undan. Alla är olyckliga, alla har sin anledning till att gråta. Jag har min...

Men det ska inte gå för långt heller, man ska alltid kunna bli glad igen, hur svårt det än känns. Det är det viktigaste. Hur förjävligt livet än är så måste man unna sig själv att vara glad ibland oxå.

Fast när man väl är ledsen så är det nästan omöjligt att se det positiva med att leva. Jag är medveten om det, jag har själv kännt så, kommer antagligen att göra det igen..

Lycka är som en sol och olycka som ett moln.

När solen skiner känns allt bra, sen kommer ett moln och lägger sig för solen. Då är den omöjlig att se. Man vet att den finns där, men hur mycket man än tittar så ser man den inte. Molnen är ju ivägen. Och ju större molnet är, ju längre solen är frånvarande, desto mer förlorar man hoppet att den någonsin ska komma tillbaka.

Lycka och olycka är på samma sätt. När man väl är ledsen så kan man inte se något bra i livet. Och när man är glad så är det svårt o tänka sig hur det är när solen är i moln.

Ibland kan allt förändras på ett ögonblick. Ibland kortare än så..