Om man egentligen inte vågar höra sanningen borde man låta bli att fråga

Men usch vad klockan är mycket. Så här länge har jag inte vart uppe på jättelänge (på skoldagar altså).  Det är läxornas fel, ändå känns det som om jag inte kommer någon vart med dom... fast det kanske jag gör. Men jag hinner ju få 10 nya innan jag hinner bli klar med min första. Dåligt, som vissa jag känner skulle säga. Och jag instämmer.

Jag känner mig så ensam. Sitter i datorrummet och det känns som om jag är den enda  i världen. Fast egentligen inte, mer som om jag är i min bubbla igen. Jag ser världen runt omkring mig rör på sig, men jag kan bara se den, jag känner den inte. Det känns som om alla kan se mig med men som om ingen riktigt förstår. Förstår vem jag är, hur jag känner mig. Det är en mur mellan mig och alla andra och den muren är mitt psyke.

Jag känner mig ensam, omringad av dom som älskar mig.

Världen håller på att gå under. Det är inte mindre ditt än mitt fel. Så varför skylla ifrån sig längre? Det gör ju ändå inte saken bättre. Att förneka eller skylla ifrån sig, när det ändå är upp till oss att göra nått åt det.

Jag till exempel är bara 17 år och bor i en liten by i sörmland. Det betyder att jag inte vart med och påverkat någon som hände innan 1991, eftersom jag inte var född då. Jag har bara kört bil en gång i mitt liv och har bara flygit till england och lettland varsin gång så det är knappast jag som släpper ut de mesta av bensingaserna. Däremot åker jag buss varenda dag och åker moppe någon gång ibland, är det fel? Och om det är det, spelar det någon roll? Gjort är ju ändå gjort.

Nu är det upp till oss att göra världen till en bättre plats, även fast det inte är vårt fel att den ser ut som den gör. Jag har bestämt mig för att bli så miljömedveten jag någonsin kan. Sluta äta så mycket kött till exempel. Men det jag gör spelar ju knappast någon roll, det är så lite som förändras om en person av 9 miljarder i världen "tänker" lite mer. Men tillsammans med flera GÅR det faktiskt att förändra.

Allt som behövs är lite sammarbete.

Men det känns knappt som om det är någon ide, mångar bäckar små bildar en stor å, men vad händer om det inte finns några fler bäckar?

Okej, början av mitt nya liv blev inte så dramatiskt som jag trott. Faktum är att det inte blev någon skillnad alls. Men det gör inte så mycket, hade inte räknat med det heller och jag gjorde inget utöver det vanliga så jag får väl skylla mig själv. Men lite har ju dock hänt eftersom det faktiskt gör det i liv, intressant eller ej... Här följer en sammanfattning:

Lördags kväll: Jag och Lisa promenerade runt och tog oss på så sätt ner till Vingåkers centrum, som dagen till ära inte var helt dött. Vi stötte till exempel på Kalle och Simon som var ute och åkte motorcykel. Det var trevligt. Vi fick till och med provåka, yey! Men sen kom polisen och våra vägar skilldes åt.

När jag kom hem senare den natten kände mamma att det luktade rök om mig. Det var inte bra alls. Hon sa att rökning dödar och att man faktiskt inte är odödlig och att jag om någon borde veta det, eftersom jag sett så många av mina nära dö... Hon har rätt, ibland hatar jag mig själv. Jag förstår mig iaf inte på mig.

Söndag: Jag var på IKEA med mamma. Det var trevligt. Vi låtsades som ingenting och vi gick tillsammans som vi alltid gör på IKEA. Kollar på saker och köper saker. Jag köpte en tavla och en tavelram, en klocka, en lampa och ett överdrag till min säng samt två underlakan i olika färger. Fast egentligen betalade mamma allt utom tavla sakerna och klockan.

På kvällen skulle jag åkt moppe men var på tok för trött ( är alltid så trött nu för tiden) så jag sket i det. Förlåt Lisa!

Måndag: Jag gick till skolan och skolkade inte en enda gång... okej då, förutom idrotten. Men då skulle jag egentligen gått en promenad men sket i det och åkte buss till mc-donalds istället. Mycket godare.

Den kvällen åkte jag moppe med Lisa. Först var vi i båsenberga där vi klättrade upp för någon jävla bergsvägg. Jag trodde jag skulle dö, både av ansträngning och för att det kändes som om jag skulle ramla ner. Ner var förresten ännu värre, vi höll i oss i nått jävla rep vi hittade som vi band fast i ett träd. Sen "slungade" vi oss ut för stupet. Okej det var överdrivet, men ni förstår säkert.

Efter det råkade jag svänga åt fel håll på vägen tillbaka så vi åkte mot Julita istället för mot rondellen (ni som bor i Vingåker förstår säkert). Vi for förbi soptippen och en bra bit efter det. Min moppe gick förresten ganska så fort. Dock fick jag slut på bensin så vi blev stående utefter vägen... ( min bensinmätare funkar inte). Dessvärre var klockan 6 då och precis då skulle mamma få nått besök av något slag så henne gick det inte att ringa efter bensin, och Lisas mamma svarade inte. Vi funderade på att åka och hämta bensin med hennes moppe men det skulle bli en omväg på ca 4 mil och det orkade vi inte. Istället så puttade hon mig hela vägen hem till mig. Altså ca 2 mil. Hon körde sin moppe och höll en fot bakpå min. Det gick som smort, men lisa fick ont i sin fot. Jag klarade mig oskadd. Och ingen polis kom det heller och det var ju bra.

Idag: Idag har jag vart hemma, kände mig inte bra imorse och så jag orkade inte gå. Jag sov till halv ett och efter det mådde jag bättre. Förutom att jag har väldigt ont i huvudet, men för tillfället är min Alvedon som bäst så jag mår ändå skapligt. Förutom att titta på vänner har jag inte gjort något idag.

Slutsats: Så om jag ska vara ärlig går mitt liv fortfarande på samma gamla väg, åt samma gamla håll. På gott och ont såklart. Det är tryggt och invant men samtidigt lite enformigt och tråkigt i längden. Men jag klarar mig nog, det har jag ju gjort hittills iaf. Förresten så måste ju vägen svänga någon gång, det kanske till och med kommer en avtagsväg. Hoppas bara jag bestämmer mig för att prova nått nytt när den dagen kommer...

Nu har jag inte tid att sitta här längre, ska nämligen ut och leva livet. Jag ska börja på ett nytt kapitel i mitt liv. Och det kapitlet börjar med att jag tar en dusch.

Så hejdå, hör av mig när jag får tid.

Tänk vad tiden går. Om mindre än en månad så är jag 17 och om bara lite drygt ett år så är jag 18. Och då är man vuxen! Eller kanske inte rent mentalt men enligt lag är man tillräckligt stor för att bestämma över sig själv då iaf. Då får man göra allt vuxna får göra, förutom att handla alkoholhaltiga drycker på systemet och bo på vissa familjecampingar såklart. Men ändå. Jag kommer iallafall få göra betydigt mycket mer då än jag får nu, lagligt dessutom!

Det är lite coolt, men samtidigt läskigt. För vill jag verkligen bli vuxen?

Fast spelar det någon roll vad man vill? Tiden går ju vare sig man vill eller inte. Det är kanske det som är det bästa (eller det värsta), tiden kan vi aldrig få att stanna. Enda sättet att inte bli vuxen är att dö innan man fyller 18 år, men jag vill inte dö... Så jag får väl helt enkelt vänja mig vid tanken på att bli vuxen.

Men nu ska jag byta ämne till något ännu mer ointressant. Nämligen att jag tror jag har slagit personligt rekord i antal besökare på den här sidan (hennes.bloggagratis.se altså). 65 besökare under en och samma dag! Det tycker iaf jag är mycket. Så grattis till mig själv.

Men nu har jag inget mer att skriva om så hejdå. Jag hör säkert av mig igen.  

Om du fick välja att bara vara en sak av dessa tre vilken skulle det bli?

Rolig, snygg eller smart?

Välj och vraka nu, tala gärna om för mig vad ni valde :P