Känner mig så jävla ensam igen. Sitter här och längtar bort, långt bort. Men samtidigt vill jag aldrig mer resa på mig, vill bara krypa in i ett hörn och blunda så länge att jag glömmer bort all smärta jag sett.

Det går liksom inte att förklara... Det är nästan som om jag vill vara ensam, men samtidigt hatar det. Ja så är det. För jag vill inte vara ensam, då tänker bara på massa saker som gör mig ledsen, men nu har det gått så långt att jag inte kan låta bli att tänka på det när jag är med andra, och då blir det alldeles för jobbigt att umgås om man hela tiden måste hålla tillbaka gråten. Nån som förstår?

Det är som om jag har två sidor. En sida som är glada Sara, hon som alltid skrattar eller åtminstone har ett leende på läpparna. Det är henne man oftast ser. Hon som jag är om någon skulle beskriva mig. Den andra Sara kommer bara fram när hon tror att ingen ser. Det är hon som gömmer sig bakom dom leende läpparna och skratten. För om man tittar riktigt noga så ser man att skratten inte härstammar från någon lycka och leendena bara är ett ansiktsuttryck. Jag vet inte varför jag gör så, låtsas vara glad när jag egentligen inte är det alls. Kanske är det för att skydda alla andra, kanske är det för min egen skull. För om alla andra tror att jag är glad så kan jag inbilla mig själv att jag är det också, om så bara för en liten stund.

Men vad ska jag göra? Jag vill inte må såhär vecka efter vecka, år efter år. Tar det aldrig slut? Visst finns det ljuspunkter, men det kommer ändå alltid tillbaka till dethär. Det blir liksom aldrig bättre.

Jag säger att jag känner mig ensam men samtidigt orkar jag inte träffa några människor. Det funkar kanske ett litet tag men i längden blir det för jobbigt.

Jag kan få gråtattacker i stort sett var som helst när som helst. Och frågan som gång på gång kommer tillbaka, som fortsätter plåga mig, är:

Ska det verkligen vara såhär svårt att leva?