En sak jag har komit underfund med att jag skriver deprimerade bloggar minst en gång i veckan. Det betyder att jag är deprimerad minst en gång i veckan, ofta mer. För jag skriver aldrig såna bloggar om jag inte är på sånt humör.

Det har jag inte fattat förrän nu, att det är så ofta altså. För jag vaknar alltid upp på morgonen och försöker tänka något positivt, ibland går det ibland inte. Men det är ofta inte förrän på kvällen som alla känslor sätter fart ordentligt. För det är på kvällarna man inte har lika mycket och göra och det är då alla tankar kommer smygande. Så länge man gör något så behöver man inte tänka på alla såna saker, då kan man koncentrera sig på det man gör. Det är när man inte längre gör nått som det blir jobbigt.

Nu gör jag inte så mycket, nu tänker jag alldeles för mycket.

Men jag vill inte göra något, vill bara sitta här eller gå ut och sätta mig någonstans. Helst åka iväg, långt bort. Men min moppe startar inte så det kan jag ju glömma. För jag vill inte vara beroede av buss. Det är inte samma frihet alls, då går jag hellre.

Men kanske skadar det inte att tänka på allt skit någon gång ibland, även fast man oxå ska kunna koppla bort det. Det är när man inte längre kan sluta tänka på det som det börjar bli problem. Då man inte längre kan vara glad.

Just nu känns det som om jag tänker alldeles för mycket. Men jag kan inte sluta. Jag vill inte sluta. Jag vill aldrig mer vara glad...

Men jag visste inte att det var så ofta... minst en gång i veckan, det är inte särskilt lite. Deprimerad och fångad i ett mörker med tankar som säger att du aldrig mer kommer le och att det inte ens är någon ide att försöka för du kommer ändå bli besviken, tankar som säger att du kanske gör bäst i att helt enkelt sluta hoppas, kanske till och med hoppa efter. Allt det en gång i veckan. Så ofta.

Kanske förstorar jag bara upp det men jag vet inte...

Nu kom jag på en kul sak :D

Alla som läser denna blogg måste skriva sina namn som en komentar.

På så sätt så ser jag vilka som läser mina bloggar. För det funderar jag på titt som tätt.

Men på detta sätt skulle jag ha en sak mindre att tänka på

Ibland räcker tiden inte till och ibland finns det alldeles för mycket av den. Just nu står den still.

Jag sitter på kontoret, tittar in i datorn. Chattar med lite folk men är både tråkig och osocial. Har flera chanser att göra annat än att sitta här, men det har bara inte blivit så... alla har väl såna dagar? Dagar när inget egentligen är kul. Eller visst skulle det kunna bli, men å andra sidan... jag sitter väl bra här? Tiden står liksom still, jag har absolut inte kul men tråkigt är inte heller rätt ord.

Det är som att leva i en bubbla.

Jag lever i en bubbla... ja, det skulle man nog kunna påstå. I min alldeles egna bubbla. Men frågan är om jag verkligen trivs med det...

Fan, jag tänker alldeles för mycket...

Jag hade tänkt skriva ett inlägg nu men kom fram till att det inte var värt det...

Rest in piece

Pappa

Morfar

Skrållan

Chip

Hjalmar

En vacker dag kommer jag efter <3

Jag älskar er så

Jag saknar er så

Framtiden... är det nått man borde tänka på nån gång ibland? Eller är det bäst att låta bli, för att inte bli besviken? Hur som helst är det vad jag tänker på nu. Min framtid. Vad som kommer att hända och vad som inte kommer hända. Kommer alla mina förhoppningar och drömmar att slå in eller kommer livet fortsätta som det börjat och allting bara kommer fortsätta att gå fel.

Jag hoppas verkligen inte det.

Just nu känns min framtid väldigt osäker, frågan är om den inte alltid har gjort det... Eller när man var liten trodde man väl att det skulle bli som i en saga. Att prinsessa träffar prins och att dom lever lyckliga i alla sina dagar. Jag var då självklart prinsessan. Men vem fan är prinsen? Borde jag veta det vid det här laget? Alla i min släkt träffade sina drömprinsar och prinsessor när dom var mellan 14 och 18 år. Jag är snart 17 men har fortfarande inte sett till någon prins. Visst har det funnits killar, men jag har aldrig älskat någon som jag hoppats få göra. Kommer livet bli som jag önskade eller kommer jag bara bli besviken?

Kommer jag få min saga eller kommer jag dö ensam i en lägenhet?