Känner mig så jävla ensam igen. Sitter här och längtar bort, långt bort. Men samtidigt vill jag aldrig mer resa på mig, vill bara krypa in i ett hörn och blunda så länge att jag glömmer bort all smärta jag sett.

Det går liksom inte att förklara... Det är nästan som om jag vill vara ensam, men samtidigt hatar det. Ja så är det. För jag vill inte vara ensam, då tänker bara på massa saker som gör mig ledsen, men nu har det gått så långt att jag inte kan låta bli att tänka på det när jag är med andra, och då blir det alldeles för jobbigt att umgås om man hela tiden måste hålla tillbaka gråten. Nån som förstår?

Det är som om jag har två sidor. En sida som är glada Sara, hon som alltid skrattar eller åtminstone har ett leende på läpparna. Det är henne man oftast ser. Hon som jag är om någon skulle beskriva mig. Den andra Sara kommer bara fram när hon tror att ingen ser. Det är hon som gömmer sig bakom dom leende läpparna och skratten. För om man tittar riktigt noga så ser man att skratten inte härstammar från någon lycka och leendena bara är ett ansiktsuttryck. Jag vet inte varför jag gör så, låtsas vara glad när jag egentligen inte är det alls. Kanske är det för att skydda alla andra, kanske är det för min egen skull. För om alla andra tror att jag är glad så kan jag inbilla mig själv att jag är det också, om så bara för en liten stund.

Men vad ska jag göra? Jag vill inte må såhär vecka efter vecka, år efter år. Tar det aldrig slut? Visst finns det ljuspunkter, men det kommer ändå alltid tillbaka till dethär. Det blir liksom aldrig bättre.

Jag säger att jag känner mig ensam men samtidigt orkar jag inte träffa några människor. Det funkar kanske ett litet tag men i längden blir det för jobbigt.

Jag kan få gråtattacker i stort sett var som helst när som helst. Och frågan som gång på gång kommer tillbaka, som fortsätter plåga mig, är:

Ska det verkligen vara såhär svårt att leva?

 

lisa

25 april 2008 21:35

Jag vill inte att du ska känna dig ensam, Sara. Jag vill inte att du kan må dåligt. Men det känns inte som jag kan göra nåt. Jag försöker, men ingenting verkar hjälpa. Nu låter det som jag klandrar dig, men det gör jag verkligen inte. Jag vet bara inte vad jag kan göra för att få dig att må bättre. Kanske kan jag inte göra nånting, kanske kan jag. Men i såna fall vet jag inte vad...

 

E

27 april 2008 16:47

Du måste inte må så här, Sara. Det finns hjälp att få, men då måste du söka. Jag vet, för jag har varit där du är. Släng inte bort dina bästa år på att må dåligt. Det är ju nu du ska vara glad och göra alla galna saker. Be om hjälp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...