En sak jag har komit underfund med att jag skriver deprimerade bloggar minst en gång i veckan. Det betyder att jag är deprimerad minst en gång i veckan, ofta mer. För jag skriver aldrig såna bloggar om jag inte är på sånt humör.

Det har jag inte fattat förrän nu, att det är så ofta altså. För jag vaknar alltid upp på morgonen och försöker tänka något positivt, ibland går det ibland inte. Men det är ofta inte förrän på kvällen som alla känslor sätter fart ordentligt. För det är på kvällarna man inte har lika mycket och göra och det är då alla tankar kommer smygande. Så länge man gör något så behöver man inte tänka på alla såna saker, då kan man koncentrera sig på det man gör. Det är när man inte längre gör nått som det blir jobbigt.

Nu gör jag inte så mycket, nu tänker jag alldeles för mycket.

Men jag vill inte göra något, vill bara sitta här eller gå ut och sätta mig någonstans. Helst åka iväg, långt bort. Men min moppe startar inte så det kan jag ju glömma. För jag vill inte vara beroede av buss. Det är inte samma frihet alls, då går jag hellre.

Men kanske skadar det inte att tänka på allt skit någon gång ibland, även fast man oxå ska kunna koppla bort det. Det är när man inte längre kan sluta tänka på det som det börjar bli problem. Då man inte längre kan vara glad.

Just nu känns det som om jag tänker alldeles för mycket. Men jag kan inte sluta. Jag vill inte sluta. Jag vill aldrig mer vara glad...

Men jag visste inte att det var så ofta... minst en gång i veckan, det är inte särskilt lite. Deprimerad och fångad i ett mörker med tankar som säger att du aldrig mer kommer le och att det inte ens är någon ide att försöka för du kommer ändå bli besviken, tankar som säger att du kanske gör bäst i att helt enkelt sluta hoppas, kanske till och med hoppa efter. Allt det en gång i veckan. Så ofta.

Kanske förstorar jag bara upp det men jag vet inte...