Jag saknar det som var. Och just nu pratar jag om kompisar. Jag saknar det gäng vi var i nian. Jag, Felix, Kalle, Lisa och Kristin. Det var liksom vi, och gjorde man något så gjorde man det med dom. Jag förstod nog inte riktigt hur bra det var förrän allt det var borta. För även det tog slut, av många anledningar, mångas fel. Men det spelar egentligen ingen roll vems fel det var. Eller gör det?

Visst träffas vi väl någon gång ibland, men det är ytterst sällan och gör vi det så är det ändå inte på samma sätt som då. Varför måste allt förändras? Det som är bra kan väl fortsätta vara det. Efter i somras blev allt annorlunda. Alla började på olika skolor och i olika klasser, klart det blir annorlunda då. Men inte SÅ annorlunda. Ett tag kändes det som om vi började komma tillbaka till varann men sen sket det sig det oxå. Nu vet jag ingenting längre.

Men jag vill inte att det ska vara slut! Ni anar inte hur mycket glädje ni gett mig! Sluta inte med det! Det var bara det jag ville säga... tack och hejdå.

Nej, en sak till först. Förlåt mig. Jag vet att mycket var mitt fel. Och inte bara när det gällde dom 4 jag nyss räknade upp. Förlåt för allt som hänt efter i somras oxå. Allt har liksom blivit så fel på så många sätt.

 Men jag vill liksom inte att det ska fortsätta som det är nu heller... att vi bara träffas när...ja, då! Eller knappt ens det längre. Kan man inte umgås utan det oxå? Som normalt folk? Eller är det bara jag som vill det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...