Jag känner mig så ensam. Sitter i datorrummet och det känns som om jag är den enda  i världen. Fast egentligen inte, mer som om jag är i min bubbla igen. Jag ser världen runt omkring mig rör på sig, men jag kan bara se den, jag känner den inte. Det känns som om alla kan se mig med men som om ingen riktigt förstår. Förstår vem jag är, hur jag känner mig. Det är en mur mellan mig och alla andra och den muren är mitt psyke.

Jag känner mig ensam, omringad av dom som älskar mig.

Världen håller på att gå under. Det är inte mindre ditt än mitt fel. Så varför skylla ifrån sig längre? Det gör ju ändå inte saken bättre. Att förneka eller skylla ifrån sig, när det ändå är upp till oss att göra nått åt det.

Jag till exempel är bara 17 år och bor i en liten by i sörmland. Det betyder att jag inte vart med och påverkat någon som hände innan 1991, eftersom jag inte var född då. Jag har bara kört bil en gång i mitt liv och har bara flygit till england och lettland varsin gång så det är knappast jag som släpper ut de mesta av bensingaserna. Däremot åker jag buss varenda dag och åker moppe någon gång ibland, är det fel? Och om det är det, spelar det någon roll? Gjort är ju ändå gjort.

Nu är det upp till oss att göra världen till en bättre plats, även fast det inte är vårt fel att den ser ut som den gör. Jag har bestämt mig för att bli så miljömedveten jag någonsin kan. Sluta äta så mycket kött till exempel. Men det jag gör spelar ju knappast någon roll, det är så lite som förändras om en person av 9 miljarder i världen "tänker" lite mer. Men tillsammans med flera GÅR det faktiskt att förändra.

Allt som behövs är lite sammarbete.

Men det känns knappt som om det är någon ide, mångar bäckar små bildar en stor å, men vad händer om det inte finns några fler bäckar?