Idag var det exakt två år sedan min morfar dog. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid. För drygt två år sedan träffade jag honom nästan varje dag. Nu är det två år sedan jag sist såg honom...

Han föddes i en annan tid, då det fortfarande var häst och vagn som var det bästa transportmedlet och mjölkkannorna fortfarande stod på sina mjölkpallar. Även om man inte kan tro det så är det inte 1800-tal jag pratar om. Detta är bara strax före andra världskriget. Morfars familj var statare, dvs att de inte ägde någon egen mark utan flyttade runt och arbetade på de gårdar där de kunde få jobb. Det gjorde oxå att de var väldigt fattiga.

Min morfar var alltid en väldigt glad person. Han var alltid skämtsam och med en glimt i ögat. Men han kunde oxå vara väldigt allvarlig och tyst om så behövdes. Man visste att man kunde vända sig till honom vad det än gällde. Om man hade det jobbigt lyssnade han alltid. Man behövde inte säga något, man visste att han fanns där och förstod precis allt man sa iallafall. Och ibland är det ju så att man är bäst stöd genom att inget säga. För ibland finns det inga ord...

Det är så mycket jag aldrig hann fråga. Fråga om hans liv, hans val och hans åsikter. Men det kanske alltid är så när man älskar någon, att tiden aldrig räcker till. Hur mycket tid man än får. Kanske borde man vara glad över det man får istället för det man kunde ha fått. Men är det verligen någon som lever efter det? Jag fick 16 år med morfar, 12 med pappa. Borde jag inte vara glad att jag fick all den tiden med två så underbara personer? Det är jag! Jag önskar bara att tiden aldrig tagit slut. Det är allt jag någonsin önskat. Att pappa och morfar aldrig fått cancer och dött.

Jag har så mycket känslor inom mig jag inte får utlopp för. Jag vill skrika, men jag har ingen röst. Jag är ledsen men kan inte gråta. Jag kan bara sitta här, tom som ett jävla skal och bara hoppas att det ska kännas bättre imorn.