Jag vet inte vad det är med mig. Imorgon är det en av de två dagarna jag hatar mest. Morfars dödsdag. Jag försöker ta in det. För att inte falla 10 meter imorgon. Men det går inte. Jag har en spärr och jag kommer inte över den. Men det kanske är lika bra, kanske är det min kropps sätt att säga "var glad så länge du kan" och det borde jag ju. Men jag vill inte. För jag vet innerst inne att jag inte är glad. Det är bara den jävla masken som är på igen.

Det är svårt att förklara. Jag låtsas vara glad för att slippa ta tag i problemet. Låtsas både för andra och för mig själv. Försöker hålla mig sysselsatt för att slippa tänka. Hålla mig på ytan. Men hur länge kommer det funka? Det har aldrig funkat speciellt länge förut. Och jag vill inte ens vara glad. Jag vill gråta, vill skrika. Men jag håller mig själv tillbaka. Och när jag nu väl faller kommer jag falla långt. Jag håller mig tillbaka för att jag inte vågar falla. Det gör så ont att vara ledsen, att sakna.

Idag var det två år sedan jag sist såg dig morfar. Två år utan dig, det är en evighet.

Två år som död, var är du?