Idag fyller min blogg 1 år. Grattis på den. Men framför allt grattis till mig, skaparen och hjärnan bakom jobbet. Ca 150 bloggar har det blivit. Inte dåligt ändå.

Nu hade jag från början tänkt att skriva om allt bra och dåligt som har hänt dethär året men så fastnade alla ord i halsen på mig. Förresten skulle jag hur jag än försökte bara kunna skriva om dom dåliga sakerna och då skulle alla som läste det tycka att "det var förskräckligt vilken liten gnällspik som tror att hon har det sämst i världen".

Så jag ska låta bli.

Och trots allt dåligt som hänt så har det varit några ljusglimtar i mitt liv. Jag har fått nya jättefina kompisar och har dessutom blivit ett år äldre och visare.

För precis ett år sen satt jag på exakt samma stol som nu och tyckte synd om mig själv för att det var molnigt och att jag då inte blev brun. Ett år senare har jag iaf vett att inte prata högt om det. För ett år sen så trodde jag att jag skulle gå på flens gymnasium tillsammans med massa folk jag inte har pratat med sen dess. Då trodde jag fortfarande att hoppet inte var helt ute för det lilla gäng vi var i nian. Mycket var annorlunda nu när man tänker på det. För ett år sen fanns morfar...

Av någon anledning tycker jag inte om att prata högt om vissa saker. Jag vågar helt enkelt inte. Vågar inte prata om allt som går bra eller allt som är skört. Då inbillar jag mig att någon högre makt ska bevisa för mig att bara för att det är bra just nu kan det mycket väl bli sämre. Det är svårt att förklara. Och även fast jag inte tror på någon högre makt så tror jag på detta. Jag inbillar mig att det var mitt fel att pappa dog för att jag skrev att han var sjuk och hoppades att han skulle bli bra. Jag inbillar mig oxå att morfar dog för att jag skrev i min blogg att han låg på sjukhus. Allt är mycket lättare att leva med om det finns anledningar till varför det är som det är. Om det inte finns några förklaringar lär man sig att hitta på egna.

Därför kan jag inte skriva om allt bra som händer i mitt liv. Jag är för rädd för att förstöra det...

 

lisa

26 juli 2008 13:49

Inget av det där är ditt fel Sara...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...