Idag är jag sliten, har knappt sovit någonting på flera dagar plus att jag knappast har tagit det lugnt för fem öre sen jag kom hem från semestern. Precis som om jag måste ta igen allt jag missade när jag var borta. Hade massa med roligt att göra idag men jag orkade inte med något av det. Allmänt väldigt trött. Det är inte vidare kul när man vill göra nått men bara inte orkar. När hjärnan vill men kroppen vägrar.

Hur som helst så var jag hos mormor idag. Var typ barnvakt åt min kusin Edvin när mormor fick hjälp av min morbror med nått. Sen åkte de två ut till morfars grav. Mormor ville dit och Magnus passade på när han ändå var i stan.

Tydligen så skulle mormor och morfar firat guldbröllop idag. Men det hann bara bli 49 år för dom tillsammans... Mormor började nästan gråta när hon sa det. Visst är det oxå mycket beroende på vad man jämför med men jag fick bara 16 år med honom. Älskade morfar, vad jag saknar honom! I förrgår skulle han äver ha fyllt 77 år. Det är kanske inte så ungt men han var ung innan han blev sjuk och skulle fortfarande vart det om det inte vart för den där jävla cancern.

Fan vad jag hatar den sjukdomen. Det är den absolut värsta jag vet. Den har förstört mitt liv mer än jag någonsin trodde var möjligt.

När jag var liten frågade jag pappa och mamma om inte jag kunde få ett till syskon. Då sa alltid pappa

"Haha nej du Sara, jag väntar på barnbarnen istället". Han hann aldrig få se något barnbarn, han fick inte ens chansen att se sina egna barn växa upp. För både Elin och jag var ju bara barn när han dog. Barn som istället för att få en trygg uppväxt fick sjukdom och död.

När man var liten trodde man alltid att livet skulle bli som någon av de sagor och filmer man alltid såg på. Där hade alla något gemensamt, de slutade lyckligt. I verkligheten finns inga lyckliga slut. För mig tog min saga slut när jag var 12. Det var då jag insåg att livet kommer att döda oss alla.

Efter en veckas semester var man då hemma igen. Okej, jag kom i onsdags men har inte suttit vid datorn något sen dess så jag skriver välkommen hem till mig sjäv nu istället. Var i Skåne by the way. Men orkar inte skriva om det nu, gör det en annan gång.

Skrev förresten Semesterdagbok under hela den tid vi var borta så för min egen skull är det ingen risk att jag glömmer bort. Det var väldigt trevligt. Jag tror att alla slags semestrar man gör som familj för en närmare varandra. Det var en av anledningarna till att jag följde med iår igen. Plus att jag hade tröttnat på att vara hemma. Men som man säger: Borta bra men hemma bäst!

Fy fan vad trött jag är, det känns som om jag aldrig vart såhär trött. Ändå har jag sovit i ca tre timmar på dagen men känner mig fortfarande inte utvilad. Det kryper i kroppen, usch. Måste göra något... kanske skulle tvinga mamma att övningsköra lite. Men å andra sidan regnar det ute och det är så skönt att bara halvsitta i fotöljen här och lyssna på Lars Winnerbäck <3

Det är kontsigt egentligen hur mycket vädret kan styra hur man mår. När solen skiner och himlen är blå så har jag alltid lite lättare att leva. Inte bara psykiskt. Det känns väldigt ofta som om jag blir sjuk så fort molnen börjar torna upp sig. Näsan tjockar ihop sig och huvudet känns som om det vill explodera. Lyckligtvis har inte det hänt än. För tillfället känner jag mig i stort behov av en alvedon och några näsdroppar. Och varför? Det är molnigt ute såklart!

Än är det för tidigt och säga varför jag är så glad. Allt jag kan säga är att det finns anledning att säga Grattis.

Hoppas verkligen allt går bra nu <3

Ny dag

Nya möjligheter

Nu är min hysteri över de nya kläderna inte lika stor. Faktum är att den försvunnit helt. Tänk vad någon timme i det lilla rum med rosa gardiner och en dörr som stängs med hjälp av ett gitarrfodral kan göra. Min rygg gör ont, jag är trött och mina öron skriker efter att ha hört samma låt säkert 1000 gånger. Men skrika är nog att ta i, för nu känns det mest som om hela jag har avstannat. Som om jag skulle behöva skrika men inte kan. Helst skulle jag bara vilja springa ut ner till sjön och skrika det högsta jag kan. Men jag gör det inte, mina ben skulle aldrig orka så långt plus att min hals känns alldeles dammig. Som om den inte används på år och dagar.

Jag vill sova, sova länge och utan drömmar. För alla mina tankar gör mig så förvirrad. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vad som händer med alla och vad som händer med mig. Hur man ska tolka ett svar och hur allt någonsin ska kunna bli bra igen?

Det känns som om några av de jag tycker allra bäst om håller på att glida ifrån mig. Det känns som om jag drar och drar i alla trådar jag kan för att de inte ska komma för långt bort, men samtidigt som om det är jag själv som skrämmer iväg dom. Hur kan det vara så? Att jag gör två saker samtidigt, att jag motarbetar mig själv. Jag förstår inte. Det är inte mycket som längre är så enkelt som det var...