Idag fyller min blogg 1 år. Grattis på den. Men framför allt grattis till mig, skaparen och hjärnan bakom jobbet. Ca 150 bloggar har det blivit. Inte dåligt ändå.

Nu hade jag från början tänkt att skriva om allt bra och dåligt som har hänt dethär året men så fastnade alla ord i halsen på mig. Förresten skulle jag hur jag än försökte bara kunna skriva om dom dåliga sakerna och då skulle alla som läste det tycka att "det var förskräckligt vilken liten gnällspik som tror att hon har det sämst i världen".

Så jag ska låta bli.

Och trots allt dåligt som hänt så har det varit några ljusglimtar i mitt liv. Jag har fått nya jättefina kompisar och har dessutom blivit ett år äldre och visare.

För precis ett år sen satt jag på exakt samma stol som nu och tyckte synd om mig själv för att det var molnigt och att jag då inte blev brun. Ett år senare har jag iaf vett att inte prata högt om det. För ett år sen så trodde jag att jag skulle gå på flens gymnasium tillsammans med massa folk jag inte har pratat med sen dess. Då trodde jag fortfarande att hoppet inte var helt ute för det lilla gäng vi var i nian. Mycket var annorlunda nu när man tänker på det. För ett år sen fanns morfar...

Av någon anledning tycker jag inte om att prata högt om vissa saker. Jag vågar helt enkelt inte. Vågar inte prata om allt som går bra eller allt som är skört. Då inbillar jag mig att någon högre makt ska bevisa för mig att bara för att det är bra just nu kan det mycket väl bli sämre. Det är svårt att förklara. Och även fast jag inte tror på någon högre makt så tror jag på detta. Jag inbillar mig att det var mitt fel att pappa dog för att jag skrev att han var sjuk och hoppades att han skulle bli bra. Jag inbillar mig oxå att morfar dog för att jag skrev i min blogg att han låg på sjukhus. Allt är mycket lättare att leva med om det finns anledningar till varför det är som det är. Om det inte finns några förklaringar lär man sig att hitta på egna.

Därför kan jag inte skriva om allt bra som händer i mitt liv. Jag är för rädd för att förstöra det...

Jämt, jämt, jämt. Alla dessa skrik. Jag står inte ut. Klarar inte av att lyssna på alla dessa höjda röster dag ut och dag in. Ändå är det jag som skriker både högst och mest. Varför? Om jag bara visste... Alltid finns det något att bli arg över. Det är som om jag inte kan kontrollera min ilska. Jag vet att jag har fel, vet att om det hade vart ombytta roller så hade jag iaf vart minst lika förbannad. Ändå kan jag inte sluta skrika. Det gör mig bara argare.

Ibland blir jag verkligen rädd för mig själv...