Nu är min hysteri över de nya kläderna inte lika stor. Faktum är att den försvunnit helt. Tänk vad någon timme i det lilla rum med rosa gardiner och en dörr som stängs med hjälp av ett gitarrfodral kan göra. Min rygg gör ont, jag är trött och mina öron skriker efter att ha hört samma låt säkert 1000 gånger. Men skrika är nog att ta i, för nu känns det mest som om hela jag har avstannat. Som om jag skulle behöva skrika men inte kan. Helst skulle jag bara vilja springa ut ner till sjön och skrika det högsta jag kan. Men jag gör det inte, mina ben skulle aldrig orka så långt plus att min hals känns alldeles dammig. Som om den inte används på år och dagar.

Jag vill sova, sova länge och utan drömmar. För alla mina tankar gör mig så förvirrad. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vad som händer med alla och vad som händer med mig. Hur man ska tolka ett svar och hur allt någonsin ska kunna bli bra igen?

Det känns som om några av de jag tycker allra bäst om håller på att glida ifrån mig. Det känns som om jag drar och drar i alla trådar jag kan för att de inte ska komma för långt bort, men samtidigt som om det är jag själv som skrämmer iväg dom. Hur kan det vara så? Att jag gör två saker samtidigt, att jag motarbetar mig själv. Jag förstår inte. Det är inte mycket som längre är så enkelt som det var...