Igår var jag ute på kyrkogården för andra dagen i rad. Jag, mamma, Elin och mormor åkte dit vid sju på kvällen. Då var det helt mörkt.

Det var så vackert att gå bland alla gravar. Tusentals ljus som lyste. Det syntes verkligen att det var alla Helgons dag.

Både på pappas och morfars grav var det fullt med ljus. Vi satte dit fler.

Mormor började gråta när vi satte dit ljusen på morfars grav.

Jag förstår henne, det måste kännas så tomt i mormors hus utan morfar. Lika tomt som det är i vårt hus utan pappa.

Döden är det värsta som finns, döden kommer ingen undan. Ingen överlever livet.

Resten handlar om tur.

Det är tur om man klarar sig undan sjukdomar, tur om man föds i en del av världen där det inte är krig. Sen har det förstås att göra med hur man lever också. Vad man äter och hur mycket man rör på sig.

Men även om man motionerar varje dag och bara äter grönsaker så kan man ändå bli påkörd av en bil när man går över vägen.

Så i slutet handlar allt om tur.

Och det är inte tur om man dör i cancer när man är 43...