Idag var jag hos farmor o farfar i Katrineholm. Elin och jag åkte buss in dit. Efter ett tag kom min kusin Malin oxå . Farmor tvingade oss som vanligt att äta tills vi nästan spydde och sen pratade dom på om livet dom levt och saker dom vart med om. Ganska så trevligt faktiskt.

Innan Malin kom åkte vi andra ut till Skogskyrkogården, den kyrkogård där pappa och morfar ligger. Elin och jag fick varsitt ljus att sätta på pappas grav.

Jag brukar ofta kunna låta bli att gråta när vi är där ute, även fast jag har stor lust till det. Idag gick inte det. Mina ögon var tårfyllda och jag kunde knappt prata.

Jag tänkte på hur mycket jag älskar dom. Hur mycket jag saknar dom.

Efter att vi vart vid pappas grav gick vi till morfars. Det var första gången jag var där.

Av någon anledning var jag jätterädd för att se hans grav. Jag vågade knappt titta. Det var något liknande den känsla jag haft när jag skulle säga hejdå till pappa precis efter det att han dött.

Jag var så rädd för vad jag skulle få se...

Nu känner jag mig sådär trasig igen. Man känner sig så sönder innombords att man inte vet vad man ska göra, var man ska ta vägen. Det finns inget ställe, ingen som kan få smärtan att försvinna.

Vill bara hoppa, somna och aldrig mer vakna. Förgäves leta efter dom man saknar. Dom man aldrig kommer hitta.

Allt hopp är borta, allt hopp om att det ska bli bra. För det kan aldrig mer bli bra. Allt är förstört.

Jag önskar så att det fanns något som kunde lindra smärtan.

Om ett rakblad kunde göra det skulle jag inte tveka att använda det, men ett rakblad ger bara fler ärr. Ärr som påminner om att livet suger.

Varför är det så omöjligt att vara lycklig?