Idag var jag hos farmor o farfar i Katrineholm. Elin och jag åkte buss in dit. Efter ett tag kom min kusin Malin oxå . Farmor tvingade oss som vanligt att äta tills vi nästan spydde och sen pratade dom på om livet dom levt och saker dom vart med om. Ganska så trevligt faktiskt.

Innan Malin kom åkte vi andra ut till Skogskyrkogården, den kyrkogård där pappa och morfar ligger. Elin och jag fick varsitt ljus att sätta på pappas grav.

Jag brukar ofta kunna låta bli att gråta när vi är där ute, även fast jag har stor lust till det. Idag gick inte det. Mina ögon var tårfyllda och jag kunde knappt prata.

Jag tänkte på hur mycket jag älskar dom. Hur mycket jag saknar dom.

Efter att vi vart vid pappas grav gick vi till morfars. Det var första gången jag var där.

Av någon anledning var jag jätterädd för att se hans grav. Jag vågade knappt titta. Det var något liknande den känsla jag haft när jag skulle säga hejdå till pappa precis efter det att han dött.

Jag var så rädd för vad jag skulle få se...

Nu känner jag mig sådär trasig igen. Man känner sig så sönder innombords att man inte vet vad man ska göra, var man ska ta vägen. Det finns inget ställe, ingen som kan få smärtan att försvinna.

Vill bara hoppa, somna och aldrig mer vakna. Förgäves leta efter dom man saknar. Dom man aldrig kommer hitta.

Allt hopp är borta, allt hopp om att det ska bli bra. För det kan aldrig mer bli bra. Allt är förstört.

Jag önskar så att det fanns något som kunde lindra smärtan.

Om ett rakblad kunde göra det skulle jag inte tveka att använda det, men ett rakblad ger bara fler ärr. Ärr som påminner om att livet suger.

Varför är det så omöjligt att vara lycklig?

 

lisa

2 november 2007 16:24

Det var länge sen jag läste en sån blogg av dig. Det fick mig att minnas allt det dåliga som du går igenom hela tiden, all smärta du känner. På senare tid har jag knappt tänkt på det. Nu gör jag det igen.
Jag kan inte få all din smärta att försvinna, men jag kan försöka. Och det gör jag. Varje dag, varje timme. Hela tiden.
Jag älskar dig Sara, och kommer för alltid att finnas här för dig.
Hoppar du, hoppar jag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner mig så jävla ensam. Det var längesen jag kände såhär. Trevligt att dessa känslor tenderar att komma tillbaka så man inte glömmer bort hur pissigt livet kan vara... Vad ska jag ta mig till nu? Den här stunden på dagen är den värsta, allt är...

För första gången i mitt liv har jag blivit rejält jävla dumpad. Och då räknar jag ändå bort tidigare förhållanden som bland annat slutat över sms för att mitt ex befann sig på okänd ort "utan täckning" och offentligt skaffade tjej veckan efter, elle...

Det är inte sant, jag har fått mig en egen liten stalker! En kille från min hemstad (kholm) som jag aldrig stött på tidigare, hur konstigt nu än det kan tyckas i en så liten stad. Eftersom jag vill vara lite schysst och inte lämna ut hans namn här ka...

Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Jag känner att jag behöver en omstart i livet, med denna blogg känns det som om jag skriver efter ett visst mönster som jag nu har tröttnat på. Jag tänker ofta på saker som jag skulle vilja skriva om, men tänke...

När jag gick till och från jobbet idag kände jag för första gången att hösten var här. Visst har jag sett det förut och vetat om det, men idag var första gången jag verkligen kände det. Det var så kallt i luften, sådär fuktigt och rått som det blir n...