Jag svarade aldrig på din fråga i min sista blogg. Hade tänkt att göra det men sen kom du och jag hann aldrig skriva det.

Hur som helst...

Jag vet inte hur man klarar att förlora en förälder. Om inte jag hade gjort det själv så skulle jag aldrig tro att det faktiskt gick att överleva det.

Jag fattar fortfarande inte att jag klarade det. Fast jag tror faktiskt inte att jag gjorde det heller. En stor del av mig dog med pappa, en väldigt stor bit saknas och kommer för alltid göra det.

Det är ett under att jag fortfarande står upp. Om man låtsades att själen var kroppen så skulle jag varken ha armar eller ben kvar. Jag skulle ligga på marken, helt hjälplös.

Endel som gick förbi skulle skratta åt min olycka, andra kliva över mig som om jag inte fanns.

Men några skulle försöka hjälpa mig, känna medlidande för mig. Försöka sätta mig upp, hjälpa mig och försöka få mig att se världen igen.

Jag skulle tittat ut och sett allt det vackra igen, tittat upp och sett solen för första gången på väldigt länge. Skulle för ett ögonblick känna mig som vem som helst.

Men sen skulle jag titta ner, se att jag varken hade ben eller armar. Då skulle jag inse att jag var annorlunda. Att jag aldrig skulle bli som dom.

Att mina stumpar aldrig någonsin skulle växa ut igen.

Ingen ser mitt hjärta, men jag känner mig som den utan armar och ben. Mitt hjärta kommer aldrig någonsin bli helt igen.

Morfar fick på många sätt vara en slags pappa för mig sen min riktiga dött. Han kunde ju aldrig ersätta pappa, men man visste alltid att han fanns där. Morfar var som en extrapappa. Sen han dog har jag vart totalt faderlös.

Det känns som om det aldrig var meningen att jag skulle få ha en far.

Jag kan inte låta bli att tänka ut orsaker för att det var mitt fel. Såklart vet jag att det absolut inte var det, men ändå kan jag inte låta bli.

Allt blir så mycket lättare om det finns en orsak. Det är till exempel lättare att gråta om man vet varför man är ledsen.

Och det finns ingen orsak till att min pappa och morfar dog i cancer. Dom hade bara oturen att få det. Dom drog en nitlott.

Därför är det så mycket lättare om jag bara skyller allt på mig själv.

Visserligen var det rökning som gav morfar hans lungcancer, men långt ifrån alla som rökt får cancer av det. Många får, men inte alla. Morfar hade otur som fick det, pappa hade otur som föddes med sin cancer.

Jag vill än en gång säga att jag vet att det inte bara är jag som har det svårt. Nästan alla har det väl på sitt sätt. Alla av sina anledningar, alla har sina orsaker till at gråta.

 Men allt känns så mycket bättre när jag har skrivit eller berättat om mina problem, jag känner mig lättare på något sätt.

Sitter här och sjunger i min ensamhet. Det är ganska trevligt, jag kollade hur långt upp och hur långt ner i toner jag kunde gå. Det var ganska mycket, fast det lät inte fint då. Sen sjöng jag opera oxå, mycket vackert som vanligt.

 I skolan ska jag sjunga någon cp låt med något cp band, eller två faktiskt. Men det är mest syntsolon så jag slipper nog lära mig så mycket text. Tack för det. Som vanligt blev vi indelade i grupper och fick inte bestämma låtar själva, men det kanske kommer. Antagligen gör det det.

Lisa ska komma snart, vi pratade på msn innan min dator bestämde sig för att haka upp sig, men jag tror hon borde åka i denna stund.

Jag är så trött på alla pervon i världen. Dom som bara tänker på att få runka och ha sex. Man tror att man snackar med någon normal kille på msn, snackar om helt normala saker tills han helt plötsligt frågar:

"Kan du visa nått som gör mig kåt?" nej tack säger jag. Tror dom verkligen på allvar att man vill stippa i cam?

Som tur är så är inte alla såna. Det är jag glad för. Jag har haft nog av killar man inte kan prata med.

puss

Idag skulle jag ha rengjort mitt rum, damsugit undervåningen och kastat in all ved i vedboden. Så var det tänkt iallafall.

Jag misslyckades, städade bara rummet. Men jag är stolt över det äntligen blev gjort, det var behövligt. Det andra får bli av någon annan dag. Kanske imorgon... eller dagen efter det.

Vad gjorde jag istället då?

Jo, jag tittade på tv till ca 6 då jag släpade mig ner på toa. Var så jävla trött efter skolan idag, undra varför.

Hur som helst så drack jag en halv kopp te efter det och piggnade till något.  Sen började jag städa mitt rum. Öppnade en låda och kastade massa onödigt.

Då satte mamma på gammal musik som hon hittat i någon låda, det hördes in till mig där jag satt. När jag gick ut för att skölja disktrasan dansade hon för sig själv. Jag gjorde henne sällskap. Det var trevligt.

Hur konstigt det än kan låta så har jag saknat mamma. Saknat alla fina stunder. Dom inträffar inte alltför ofta nu för tiden. Det är tid som saknas, visserligen så känns det som om vi båda har ganska mycket tid men vi har det aldrig samtidigt. Så denna stund jag tillbringade med henne då var mycket värd för mig.

OBS: Vi kollade på skolkort och pratade utöver dansandet och sjungandet.

Visserligen så har vi våra små fajter titt som tätt. Men vi säger ju alltid förlåt och blir sams så det kanske inte gör så mycket. Bårkar gör väl alla, det är väl naturligt när man bor tillsammans. Alltid gnater på varandra.

Man kan ju inte alltid tycka likadant.

Det jag ville få ut med dethär sista var att jag älskar min mamma. Hon har alltid försökt, fast allt har vart så svårt.

Jag börjar gråta bara på tanken att hon skulle försvinna. Om hon dog så lovar jag att jag skulle vara den första som följde efter henne. Jag skulle helt enkelt inte klara det. Det får aldrig hända. Hon är den sista som håller ihop våran redan trasiga familj, utan henne skulle Elin och jag vara helt ensamma i världen.

Denhär bloggen hör ihop med den innan, så för att förstå denna fullt ut borde man ha läst "Tiderna förändras" först.

Jag kollade på kort för någon dag sen. Alla kort från det att jag gick på dagis tills dess att jag gick i nian. Det var skolkort.

Innan jag blev sex år skrattade jag alltid på korten, det strålade lycka om mig. Men året jag började på förskolan, samma år som jag hade fyllt 6, det året slutar jag att le. På kortet från nollan ser jag så allvarlig ut, till och med ledsen. Det var samma år som pappa fick hjärntumör.

Åren efter såg jag gladare ut igen, pappas cancer kom ju inte tillbaka på några år och dom åren som var emellan började jag bli mitt gamla jag igen. Jag tänkte inte så mycket på att pappa hade vart sjuk, han var ju inte sjuk just då och det var det som räknades för mig, jag var ju så liten.

Men cancern kom ju tillbaka. Skolkortet i trean var det sista jag log på. För på vintern det året kom den tillbaka.

Mamma sa till mig en gång att jag alltid var så glad när jag var liten, alltid skrattade. Men efter händelsen med pappa blev jag så allvarlig. Jag log inte alls lika ofta och skrattade ännu mer sällan. Jag blev mig aldrig mig själv efter det. Den flickan dog och errsattes av cancer.

Mamma sa att hon så gärna velat ge oss en trygg och glad uppväxt. Tyrärr ville ödet annorlunda. Visserligen så fick Elin och jag så mycket kärlek man kan få av både mamma och pappa, men trots det så var min barndom fylld av så mycket smärta. Så mycket rädsla.

För det första är det mycket svårare att vara glad när någon man älskar är svårt sjuk, nästan omöjligt när den är död.

För det andra så visste man aldrig. Ena dagen var han som vilken frisk pappa som helst, men nästa var han sjuk.

Så sjuk att han inte kunde gå utan fick använda rullator eller rullstol. Så sjuk att han inte orkade gå nerför trappen på toa. Han kunde inte jobba, inte klara sig själv på dagarna.

Schemat varje dag var: Vi vaknade på morgonen, mamma jag och elin gjorde oss klara för skola o jobb. Vi hjälpte pappa med medicin och att komma upp på övervåningen med mera. Innan vi åkte iväg kom mormor och morfar eller farmor och farfar och löste av oss.

Vi sa hej till dom innan vi åkte. Dom hjälpte pappa hela dagen medans vi var borta, sen kom jag och Elin hem, efter ett tag mamma. Vi alla åt mat tillsammans och sen på kvällen åkte mammas eller pappas föräldrar hem. Sen hjälpte vi pappa ner på undervåningen där han gick på toa och sen in i sovrummet för att han skulle få sova.

Nästa dag var allt detsamma igen.

Allt var sådan vana, varannan dag var det mormor och morfar, varnannan dag farmor och farfar som var hos oss.

Det slet på oss, men vi klagade aldrig. För vad hade vi för val? Allt skulle ju bli bra, allt var ju bara tillfälligt....

Men det slet så på oss allt detta. Min familj var aldrig ensam, det var alltid någon annan där. Det slet på mina far- och morföräldrar, dom var ju trots allt inte alltför unga.

Men det var nog mest jobbigt för pappa ändå. Det var ju inget fel på hans hjärna. I skallen var han ju som vilken annan som helst. Det var hans kropp som var sjuk. Hans vänstra sida var nästan helt förlamad. Han orkade inte göra någonting. I slutet var han oxå så ljuskänslig att han blev tvungen att ha solglasögon för jämnan.

Det måste vart väldigt hemskt att se sin kropp dö.  Men han klagade aldrig min pappa. Han var alltid så positiv. Hans mål var hela tiden att bli frisk, och han gav aldrig upp det.

Men jag är så tacksam mot mormor och morfar, farmor och farfar. För allt dom gjorde för oss. För allt dom fortfarnade gör för oss. Dom har hjälpt oss så mycket genom allt elände.

Jag är tacksam mot mamma som hela tiden försökte, fast allt var så svårt. Fast hon nästan hade gett upp.

Sen är jag tacksam mot pappa. För att han aldrig gav upp, för att han kämpade så hårt han kunde och för att han höll sig kvar vid livet så länge det bara gick. Men till sist gick det inte längre. Till sist orkade inte hans kropp längre. Men det var inte pappa som gav upp. Det skulle han aldrig ha gjort.

Så tack pappa. tack för tiden jag fick med dig. Jag skulle inte byta ut den mot någonting i hela världen.

Idag är det 7 månader tills jag blir 17. Yeeh... eller inte..

Är det bara jag som inte ser fram emot att bli äldre? Jag är 16 år och har redan ålderskomplex. Det är så mycket som man måste ha hunnit med och ännu mer som kommer. Saker man borde ha gjort, saker man borde göra och saker man kommer bli tvungen att göra när man blir äldre.

Sen det faktum att man håller på att bli vuxen, det skrämmer mig oxå. Jag skulle inte klara mig själv. Allt skrämmer mig, jag vill inte bli vuxen.

Jag längtar tillbaka till barndomen, till den tid då problemen inte var större än att man inte fick ha dom fina skorna på sig för att det började bli för kallt. Så vill ja ha det igen. Det är den gamla goda tiden för mig. Tiden innan jag blev 6...

Allt handlar ju om sex, fast kanske inte just åldern... När jag var sex år skulle man kunna säga att jag förlorade en slags oskuld.

Innan dess var jag det lilla barnet jag berättade om innan. Men försommaren 1997, ungefär samma tidpunkt som jag fyllde 6 år, blev pappa sjuk för första gången.

Det var natt och jag vaknade av att mamma skrek till någon, jag kommer ihåg att jag ville gå ner men inte vågade, så för säkerhetens skull ställde jag mig i trappen och frågade henne först.

"Men självklart gumman" sa hon och då vågade jag mig ner. Mamma sa det bara i förbifarten för i nästa sekund pratade hon i telefon, eller skrek rättare sagt. Hon var i chock. Mamma sa några ord till personen hon pratade med innan hon sprang in i sovrummet.

När jag tittade in där låg pappa på golvet. Jag kunde inte låta bli att undra vad han gjorde där.

Jag visste inte hur han hade hamnat där och vad mina ögon kunde se så var det inget fel, men jag visste att nått var på tok. Att någonting inte alls var som det borde. Det var det inte. Han var medvetslös.

Mamma la honom i framstupa sidoläge innan hon sprang tillbaka till telefonen. Det var ambulansen hon pratade med. Jag kommer ihåg att jag höll i telefonen ett slag medans mamma återigen la pappa i framstupa sidoläge. Jag förstod allvaret i situationen, jag varken grät eller frågade frågor. Jag förstod nog att jag gjorde mig bäst i att hålla mig undan.

Jag minns allt detta som det var igår. Skulle kunna lägga till tusen detaljer till, men dom skulle antagligen inte säga er som läser detta så mycket. För er som inte var där. Och den natten var det bara mamma och jag, och pappa såklart. Men han var inte vid medvetande.

Jag vet faktiskt inte när han vaknade. Jag tror att det var innan ambulansmännen kom. Jag tror att han tillochmed hade tagit sig upp i sin säng då. Vi satt och väntade när dom kom. Vi undrade ju förstås alla varför detta hade hänt. Av vilken anledning.

Alla utom min lillasyster Elin, hon sov som en stock i rummet intill.

Så kom ambulansen. Två män kom in i sovrummet där vi satt och så tog dom endel prover på pappa. Efter det la dom honom på en bår och började rulla ut den.

Då började jag gråta. Det var som om jag aldrig skulle få träffa honom igen. Jag kommer ihåg att han tittade på mig och vinkade med sin ena hand.

Det var första gången. Första gången en ambulans kom hem till oss, första gången jag insåg att livet var mer än skratt. Den dagen växte jag. Den dagen blev jag en stor flicka. Jag fick smaka på hur orättvist livet kunde vara.

Orsaken till anfallet han fick den natten visade sig vara cancer. En hjärntumör som tryckte på hjärnan och skapade obalans så han fick epeleptiska anfall.

Dom som har sett ett sådant anfall vet att det inte alls är så kul som det kan låta när man säger "anfall". Det som händer är att man blir medvetslös, ramlar ihop och börjar skaka i hela kroppen. Vissa tuggar fradga.

Pappa fick det en gång i trappen. Men det var flera år efter den första händelsen. Då var jag nog 11 eller 12 år. Han blev helt stel och började skaka sådär...

Mamma ropade på mig. Tillsammans lyckades vi få ner honom för trappen utan att han gjorde sig illa.

En gång frågade jag pappa om han kunde känna det innan. Om han visste när han skulle få epeleptiskt anfall. Han sa att han kunde det, men han kunde inte beskriva hur det kändes.

Det är hemskt och se en annan människa dö, förvandlas till ett skal av det dom var.

Doktorerna sa att cancern var godartad. Dom skulle bara operera bort den så skulle den nog försvinna av sig själv. Och den var säkert god, men den förändrades.

Från det att pappa blev sjuk första gången när jag var 6 tills nästa gång var det tre år. Det var på vintern när jag var 9 som han fick tillbaka cancern.
Och när den kom för andra gången kom den för att stanna. För att döda. Mycket starkare än förut.

Denna gång var cancern elakartad.

Hopptornet i Viala är verkligen speciellt för mig. Jag sitter ofta där och filosiferar, antagligen med någon annan eller med mig själv.

Det är så underbart där uppe. Sjön som breder ut sig under en och skogen som susar någon gång ibland.

På dagarna är det väldigt vackert där, i skymningen är det ännu vackrare. Men på natten, när det har hunnit bli mörkt, då är det mest läskigt. Alla monstena kommer krypande från sjön och klättarar uppåt. Upp mot femman där man sitter. Man hör hur dom plaskar i vattnet, hur dom klättrar...

Jag vet att jag bara har sett på för många skräckfilmer, för monster finns ju inte. Men man kan bli rädd för sånt som inte finns oxå.

Lisa och jag hörde dom en gång på hopptornet, det var alldelles mörkt. Vi var helt säkra på att dom påhittade monstrena kom mot oss.

För säkerhetens skull tog vi vårt pick och pack och sprang så fort vi kunde till moppen och åkte till vingåker.

Då kändes dom väldigt nära.

Förutom det så är det ganska fridfullt att sitta där. Filosofera och tänka, kanske prata en smula eller två.

Hopptornet har alltid varit speciellt för mig. När jag var liten så hade jag det som mitt ställe. Jag gick alltid dit själv och berättade inte om det för någon. Nu är det annorlunda, ibland är jag fortfarande själv men oftast så har hopptornet besök av mer än en gäst.

Sitter här i min ensamhet och deppar ner mig själv. Tänker på hur mitt liv kunde ha varit, hur det borde ha varit. Men som det inte är. Det är inte nyttigt och sitta här, man tänker på tok för mycket.

Borde gå upp till mamma och elin. Jag vill alltid göra det när jag sitter här nere, men kommer mig aldrig för att göra det. Då blir det tillslut så att man sitter här tills det är sovadags. Och då sover alla andra.

Då är det försent att vara social.

Jag gråter väldigt ofta nu för tiden. Det räcker med att någon antyder något för att jag ska börja gråta. Jag behöver inte ens vara överdrivet ledsen. Jag gråter för allt, eller blir tårögd.

Jag försöker nästan alltid hålla tillbaka tårarna. För om man börjar gråta mitt i ett samtal som handlar om något alldagligt får folk för sig att det är något allvarligt fel på en.

Fast det kanske det är... Men jag känner mig inte psykiskt störd. Det kanske kommer det med.

Till sist vill jag nämna Lisa, för det var faktiskt om henne denna blogg skulle handla.. från början. Men jag lovade iallafall att skriva om henne.

Lisa, denna underbara varelse, även kallad vän. Tack för att hon finns. För det gör hon verkilgen. I alla lägen finns hon där. Förstår, stöttar och kommer med smarta ideer som gör livet lite ljusare.

I vått och torrt. I ris och ros.

I glada och svåra stunder.

 Och så vill jag alltid ha det