Jag svarade aldrig på din fråga i min sista blogg. Hade tänkt att göra det men sen kom du och jag hann aldrig skriva det.

Hur som helst...

Jag vet inte hur man klarar att förlora en förälder. Om inte jag hade gjort det själv så skulle jag aldrig tro att det faktiskt gick att överleva det.

Jag fattar fortfarande inte att jag klarade det. Fast jag tror faktiskt inte att jag gjorde det heller. En stor del av mig dog med pappa, en väldigt stor bit saknas och kommer för alltid göra det.

Det är ett under att jag fortfarande står upp. Om man låtsades att själen var kroppen så skulle jag varken ha armar eller ben kvar. Jag skulle ligga på marken, helt hjälplös.

Endel som gick förbi skulle skratta åt min olycka, andra kliva över mig som om jag inte fanns.

Men några skulle försöka hjälpa mig, känna medlidande för mig. Försöka sätta mig upp, hjälpa mig och försöka få mig att se världen igen.

Jag skulle tittat ut och sett allt det vackra igen, tittat upp och sett solen för första gången på väldigt länge. Skulle för ett ögonblick känna mig som vem som helst.

Men sen skulle jag titta ner, se att jag varken hade ben eller armar. Då skulle jag inse att jag var annorlunda. Att jag aldrig skulle bli som dom.

Att mina stumpar aldrig någonsin skulle växa ut igen.

Ingen ser mitt hjärta, men jag känner mig som den utan armar och ben. Mitt hjärta kommer aldrig någonsin bli helt igen.

Morfar fick på många sätt vara en slags pappa för mig sen min riktiga dött. Han kunde ju aldrig ersätta pappa, men man visste alltid att han fanns där. Morfar var som en extrapappa. Sen han dog har jag vart totalt faderlös.

Det känns som om det aldrig var meningen att jag skulle få ha en far.

Jag kan inte låta bli att tänka ut orsaker för att det var mitt fel. Såklart vet jag att det absolut inte var det, men ändå kan jag inte låta bli.

Allt blir så mycket lättare om det finns en orsak. Det är till exempel lättare att gråta om man vet varför man är ledsen.

Och det finns ingen orsak till att min pappa och morfar dog i cancer. Dom hade bara oturen att få det. Dom drog en nitlott.

Därför är det så mycket lättare om jag bara skyller allt på mig själv.

Visserligen var det rökning som gav morfar hans lungcancer, men långt ifrån alla som rökt får cancer av det. Många får, men inte alla. Morfar hade otur som fick det, pappa hade otur som föddes med sin cancer.

Jag vill än en gång säga att jag vet att det inte bara är jag som har det svårt. Nästan alla har det väl på sitt sätt. Alla av sina anledningar, alla har sina orsaker till at gråta.

 Men allt känns så mycket bättre när jag har skrivit eller berättat om mina problem, jag känner mig lättare på något sätt.