Nu känns allt sådär hopplöst igen. Som om ingenting någonsin kommer förändras till det bättre. Varför är det så? Varför känns det som om alla försvinner och att jag snart kommer vara ensam kvar?

Jag vill att det ska hända något. Något som kan få mig att se värdet i att leva igen. För just nu gör jag det knappt.

Varför  är livet såhär? Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill vara lycklig men jag bara gråter och gråter, kan inte sluta. Ingenting går någonsin framåt.

Jag försöker att på något sätt gå vidare, försöker att inte tänka på det hela tiden. Fast det är så svårt att undvika. Jag kan knappt tänka på något annat.

Jag hör orden som ekar i min skalle, om och om igen. Som om jag hade tinitus.

"Dom är borta"

Jag kan fortfarande inte fatta det, vill inte fatta det. Det gör för ont.

Jag älskar er Pappa och Morfar. Utan er kommer mitt hjärta att vara trasigt för alltid.