Sitter här i min ensamhet och deppar ner mig själv. Tänker på hur mitt liv kunde ha varit, hur det borde ha varit. Men som det inte är. Det är inte nyttigt och sitta här, man tänker på tok för mycket.

Borde gå upp till mamma och elin. Jag vill alltid göra det när jag sitter här nere, men kommer mig aldrig för att göra det. Då blir det tillslut så att man sitter här tills det är sovadags. Och då sover alla andra.

Då är det försent att vara social.

Jag gråter väldigt ofta nu för tiden. Det räcker med att någon antyder något för att jag ska börja gråta. Jag behöver inte ens vara överdrivet ledsen. Jag gråter för allt, eller blir tårögd.

Jag försöker nästan alltid hålla tillbaka tårarna. För om man börjar gråta mitt i ett samtal som handlar om något alldagligt får folk för sig att det är något allvarligt fel på en.

Fast det kanske det är... Men jag känner mig inte psykiskt störd. Det kanske kommer det med.

Till sist vill jag nämna Lisa, för det var faktiskt om henne denna blogg skulle handla.. från början. Men jag lovade iallafall att skriva om henne.

Lisa, denna underbara varelse, även kallad vän. Tack för att hon finns. För det gör hon verkilgen. I alla lägen finns hon där. Förstår, stöttar och kommer med smarta ideer som gör livet lite ljusare.

I vått och torrt. I ris och ros.

I glada och svåra stunder.

 Och så vill jag alltid ha det